Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Ja, tänk om Sverige skulle bli som Malmö?

Ikon. En gång var detta sinnebilden av Malmö. Foto: NICLAS TILOSIUS

Att sparka på en stad som ligger ner är lätt. Malmö har rest sig förr - och är på god väg att göra det igen.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. KvP:s politiska hållning är liberal.

Under tre decennier definierades Malmö visuellt och idémässigt av Kockumskranen. Det var stadens mest ikoniska landmärke, en orubblig vit, skinande arbetshäst vars förmåga att lyfta omänskliga bördor fann sin baneman i tidens tand. Länge var Kockumskranen en viktigare signal än en fyr, ett budskap om att i Malmö byggdes det skepp som sedan fann sin väg till världshaven. Men tiden stod inte stilla, och Malmö fick ingen pardon av en världsekonomis cykliska grymheter. Att stå pall mot strukturomvandlingar var Kockumskranen, och Malmö, övermäktigt. I förändringens kölvatten fanns inte varvsindustrin i Malmö kvar. 

 

Kranen blev snarare en smärtsam påminnelse om allt det som Malmö inte längre var. 2002 nedmonterades den slutligen och skeppades till sydkoreanska Ulsan. 

 

Då hade monumentet över Malmös forna glansdagar stått oanvänd under fem års tid efter att 1997 avslutat sin svenska tjänstgöring med en sista kärlekshandling till Malmö och Sydsverige: Att lyfta fundamenten till Öresundsbron, och ge Malmö en ny väg in i framtiden genom landets första fysiska förbindelse med kontinenten. Till slut såldes en central del av Malmöania av ett danskt konkursbolag för symboliska, ynka en enda dollar. Det var slutet på en era - men samtidigt början på en annan.

 

Tre år senare stod Santiago Calatravas Turning Torso färdig. Malmö hade en ny ikonbyggnad - mer än en Potemkinkuliss. Kontrasten var provocerande - från en svettig, smutsig och stolt arbetarstad till en dyr och lyxig stadsdel med Västra Hamnen som sinnebilden för en segregerad stad. Och ändå hittade Malmöborna ett sätt att göra stadsdelen till sin. I dag tillhör Västra Hamnen alla i staden.

 

Förvandlingen vittnar om ett Malmö som rest sig ur askan och gått från misslyckad, bonnig sossestad till en kunskapsintensiv, metropolitisk världsstad. Förvisso i Köpenhamns skugga, men ständigt i framkant i ett Sverige där den arkitektoniska höjdrädslan gång på gång hindrat Stockholm och Göteborg från efterlängtade stadsutvecklingsprocesser. Spola fram bandet tio år till, och Malmö är än en gång på väg att slå världen med häpnad genom Tornet och Culture Casbah i Rosengård.

Fast denna gång är det inte fråga om att bygga en helt ny, exklusiv stadsdel.

Nej, det är det enkla. I stället handlar det om att lyfta ett befintligt problembarn till nya höjder genom innovativ arkitektur och delikat förtätning.

 

Det är inte bara modigt, det är Malmö. 

 

För några dagar sedan blev en väktares citat till en frekvent delad rubriksättning i den socialdemokratiskt närstående facktidningen Transportarbetaren, då Transportarbetareförbundets medlemmar inom väktarindustrin kom till tals om risker och arbetsmiljö i Malmö. Rubriken: "Malmö är en förlorad stad".

 

Men då har man inte förstått Malmö. Malmö är många saker - inte sällan missförstådd. Malmöbashing har blivit till något av invandringskritikernas favorithobby, ivrigt påhejade av en hyenaliknande socialporrsmobb av de som tillerkänner sig ytterkantsläran liberalkonservatism och den mer folkhemsnostalgiska socialkonservativa gruppen. Att föraktfullt benämna gängvåldet i Malmö som mångkulturens oundvikliga zenit är en vanlig retorisk figur. I Malmö finns enligt många oroliga röster (ständigt denna förlamande, omhuldade oro!) blott brinnande bilar, misslyckade och våldsamma invandrare, utanförskap och ond bråd död. Nyanser är reserverat enkom för stunder av medvind. Malmö: bidragsstaden, Sveriges Chicago, kärt barn har många namn. En ovanligt våldsam höst under föregående år har åter riktat blickarna mot staden. 

 

Och nog har Malmö enorma, massiva, förkrossande problem. Arbetslösheten tillhör den högsta i riket. Segregationen, hederskulturen och antisemitismen är inget vackert facit. Den verkligheten är alldeles för sann för alldeles för många människor. Men det är inte hela bilden. Skolresultaten förbättras och antalet människor beroende av försörjningsstöd minskade under förra hösten. 

 

Journalisten Lars Åberg är en van och erkänd Malmöskildrare. Om några dagar släpps hans bok "Framtidsstaden" (Karneval Förlag) om just Malmö. Den ska bli spännande att läsa. Åberg har en förmåga att levandegöra systembrister på ett närmast kvävande vis. Hans Rosengårds-reportage har varit uppmärksammade och omdiskuterade. Som uppvärmning inför boklanseringen publicerades i veckan en lång litania av Malmös problem författad av Åberg på ledarsidan i Göteborgs-Posten. Rubriken var "Tänk om Sverige blir som Malmö".

 

Det är en häpnadsväckande och kittlande tanke - för nog skulle Sverige må bra av mer grönt tänkande, modig arkitektur och driven stadsutveckling, urban kreativitet, högteknologiskt småföretagande med tech-kluster och en frodande spelutvecklingsbransch. 

Nog skulle Sverige må bra av den målmedvetna, malmöitiska övertygelsen om att morgondagen är bättre än gårdagen.

Nog skulle Sverige må bättre av att likt Malmö göra en för många rasande, positiv förändring på två decennier?

Nog skulle Sverige må bra av att inte begrava sig i det som varit utan likt Malmö i stället våga blicka framåt?

 

Medan omvärlden pekar fingrar och sparkar på en stad som ligger ner, är Malmö fullt upptaget med att lyfta upp sig själv i nackskinnet. Att påtala fel och brister är lätt - men det krävs Malmöbor för att kavla upp ärmarna och återigen slå världen med häpnad. Det har gjorts förr, och det kommer göras igen.

 

Det är, som bekant, mörkast före gryningen. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!