Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Ingen ska behöva dö i fyllecellen

VÅRDA. Att bli omhändertagen av polis på grund av berusning eller drogpåverkat tillstånd ska inte medföra risk för livet.Foto: ANNA HÅLLAMS
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.Foto: NORA LOREK

Utsatta, berusade och påverkade människor ska inte riskera sina liv när de blir omhändertagna. Polis saknar medicinsk kompetens för att bedöma fulla eller påverkade individers hälsa.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. KvP:s politiska hållning är liberal.

OPINION. Att bli omhändertagen av polis på grund av berusning eller drogpåverkat tillstånd ska inte medföra risk för livet. Tvärtom ska frihetsberövningen vara i utsatta individers intresse. Samtidigt är både överförfriskning av den grövre sorten och narkotikarus ett de facto skyddslöst tillstånd. Lämpligheten i att mer eller mindre lämnas åt sitt öde i en tillnyktringscell, i folkmun kallad fyllecell, på en institution som saknar medicinsk kompetens är minimal.

Justitieombudsmannen, JO, larmade under den gångna veckan att rättssäkerheten för omhändertagna kan ifrågasättas, detta på grund av att den så kallade förmansprövningen används i begränsad utsträckning. 

Förmansprövning är en överprövning av omhändertagandet som ska göras av ansvarigt befäl på den polisstation som den omhändertagna förs till. Befälet har att pröva om omhändertagandet ska kvarstå eller hävas. Även löpande under omhändertagandet ska det prövas om det föreligger fortsatt skäl för frihetsberövningen. 

Men i samband med inspektion av polisen upptäckte JO brister i förmansprövningarna och kunde konstatera att det var sällsynt att de överhuvudtaget användes. Därför ska JO nu granska ordningsmakten närmare. Den aktuella inspektionen genomfördes i lokalpolisområde Uppsala Knivsta i november förra året, men det finns skäl att anta att samma brister kan finnas även på andra håll i Sverige.

JO skriver i sitt inspektionsprotokoll bland annat följande: ”Att det i praktiken aldrig förekommer att ett beslut ändras vid en förmansprövning och att det helt saknas dokumentation över förmansprövningarna ger dock intrycket att någon verklig prövning av omhändertagandena inte görs vid förmansprövningarna. Det är i så fall mycket allvarligt.”

Genomlysningen är välkommen. Kvällsposten har på nyhetsplats återkommande rapporterat om den då 20-åriga Michelle Ekholm som efter att ha skrivits ut från ett behandlingshem för narkotikamissbruk, omhändertogs redan samma dag då hon hittades av väktare i centrala Lund i ett påverkat tillstånd en novemberkväll 2016. Efter en natt i polisens arrest hittades hon avliden morgonen efter. Obduktionen visade att Michelle Ekholm troligtvis dött av läkemedelsförgiftning med metadon.

Under veckan publicerade JO även den årliga årsrapporten från den svenska Opcat-verksamheten som agerar på uppdrag av FN:s tilläggsprotokoll till konventionen mot tortyr. Under 2019 genomfördes 34 inspektioner vid olika svenska myndigheter som kan frihetsberöva individer. Bland annat tar rapporten upp omhändertagande av fulla eller narkotikapåverkade personer och förmansprövningarna. Det stationsbefäl eller annat ansvarigt befäl som ska överpröva frihetsberövningen ska förutom de ingripande poliserna även tala med den omhändertagna för att bilda sig en uppfattning om personens tillstånd. Proceduren med att tala med den omhändertagna har enligt JO även ett annat skäl: ”Åtgärden utgör även en viktig förutsättning för att förmannen ska kunna säkerställa att den omhändertagnes tillstånd är orsakat av berusning och inte av t.ex. ett allvarligt sjukdomstillstånd.” Men poliser eller i flera fall timanställda arrestvakter saknar i regel medicinsk kompetens att fullt ut kunna bedöma människors hälso- och sjukdomstillstånd. 

Problemet ligger inte endast hos polisen. Efter att Myndigheten för vård- och omsorgsanalys analyserat en särskild satsning för några år sedan på att färre personer skulle placeras i tillnyktringscell och fler i behov skulle få vård för sin beroendeproblematik, visade det sig att satsningen haft liten eller ingen effekt. Det konstaterades även att det råder en så kallad svängdörrsproblematik.

 – De som omhändertas är en svårbedömd grupp med komplexa behov. De kan ha omfattande missbruksproblem samtidigt som de är utåtagerande och har psykiatriska diagnoser, sade Linda Hörnqvist, utredare på Myndigheten för vård- och omsorgsanalys till SVT tidigare i år (23/6).

Logistiken kring att hantera utåtagerande personers transport fram och tillbaka mellan vården och polisen gör att polisen ibland bedöms ofta välja att placera personer direkt i arresten. Redan utsatta människor hamnar alltså i en livsfarlig glipa mellan å ena sidan en sjukvård som inte har möjlighet, resurser eller kompetens att hantera utåtagerande personer och å andra sidan polisen som inte har möjlighet eller kompetens att bedöma personers medicinska vårdbehov och specifika hälsotillstånd.

Enkelt uttryckt: Knarkare eller A-lagare bedöms ofta vara just sin beroendeproblematik, de bemöts inte utifrån deras grundläggande människovärde. Därmed begränsas och förvägras de också den vård de har rätt till.

Problematiken är djupare än den situation som Justitieombudsmannen bestämt sig för att granska. I grunden handlar det om hur vi ser på våra utsatta medmänniskor. Missbrukare behöver vård, inte ett kalt arrestrum på en polisstation.

Omhänderta gärna människor som är ofria utifrån ett missbruk. Men lämna dem inte åt sitt öde. Ingen ska behöva dö i en fyllecell.

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.