Csaba Perlenberg
OPINION. Det finns heltids- och välavlönade kommunalråd i det rödblå Malmöstyret som knappt syns i den kommunala debatten. Få medborgare vet vad de gör, varför de fått förtroendet att sitta på sina poster eller ens vem de är eller hur de ser ut. Inte ens med hjälp av en uppsjö av lika heltids- och välavlönade politiska sekreterare görs det många knop när det kommer till den offentliga debatten. Inga namn nämnda, de flesta kommunalråd förglömda.
Sen så finns Charlotte Bossen, som under den gångna veckan meddelade sin avgång som gruppledare för Centerpartiet i Malmö fullmäktige.
Till skillnad från Liberalernas fyra köttgryte-kommunalråd och Torbjörn Tegnhammar som är Moderaternas enda, kämpande oppositionsråd, saknar Centerpartiet ett eget kommunalråd i Malmö. Det betyder att Malmöcentern driver sin oppositionspolitik på mestadels idealism och jävlar anamma. Partiet som fram till kommunvalet 2018 inte hade varit i Malmös demokratiska finrum på två årtionden har sedan återkomsten agerat som om centerpartisterna har 20 års oppositionspolitik att ta igen.
Det fanns de som var oroliga när Niels Paarup-Petersen lämnade kommunpolitiken för riksdagen efter den lokala valframgången 2018. I stället steg Charlotte Bossen fram och satte sin ihärdiga stämpel på den gröna liberala kampen. Det gjorde hon med den hedern.
Malmöcenterns mediala framgångar och konstruktiva oppositionspolitik har sedan dess letts av Charlotte Bossen med en kämparglöd och envishet som borde leda till en introduktionskurs om kommunal oppositionspolitik på Malmö högskola.
Att just Malmös gröna liberala parti är det som sysslat mest med politisk idéverkstad och politikproduktion, givet sina förutsättningar, är en påminnelse om kraften i lokalpolitiken och individers engagemang.
Charlotte Bossen har varit envis. Arbetskapaciteten i det kommunala engagemanget nästan omänskligt. I egenskap av debattansvarig på Kvällsposten har jag erbjudits texter av henne både på sena kvällar och helger. Ofta, väldigt ofta, har jag fått refusera texter, ibland flera gånger i veckan, från Bossen av den enkla anledningen att det hade varit publicistiskt klandervärt att publicera henne oftare än vad som varit fallet.
Till sist tog Bossens slit ut sin rätt: Förutom Malmöpolitiken har Bossen regionala engagemang och ett civilt jobb som arbetsterapeut inom vården. Pandemins vårdarbete har skötts parallellt med oppositionsuppgiften. Därför väljer nu Bossen vårdens behov före sin egen politiska gärning i Malmö. Det är lika hedervärt som det är beklagligt, givet hennes betydelse och förmåga att irritera den lokala socialdemokratin. Jämte nämnde Tegnhammar är Charlotte Bossen fullmäktiges ledande pitbull när det kommer till allehanda sosserier. Lyckligtvis nog stannar hon kvar i fullmäktige, om än ej som gruppledare. Vad framtiden har att erbjuda återstår att se.
Klart är att Charlotte Bossen de senaste åren har varit Malmös ledande gröna liberala fläkt. Den har varit lika omistlig som den varit välkommen.
Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.