Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Csaba Perlenberg

I Sverige är alla barn inte lika mycket värda

Var är barnen? Foto: EUGENE SERGEEV/COLOURBOX
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida. Foto: NORA LOREK

De försvunna, minderåriga barnen i Hässleholm påminner om att Sverige inte respekterar alla barn lika mycket.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. KvP:s politiska hållning är liberal.

I Sverige kan barn bara försvinna spårlöst som vore de uppslukade av marken. Kvar finns endast frågor och oro – om barnen har tur. 

De senaste åren har rapporterna om försvunna barn haglat. I december 2017 konstaterades det av Barnombudsmannen att 1 736 barn försvunnit sedan 2014, varav ödet var oklart för mer än 1 400 av dem. 1736 barn motsvarar 60 hela skolklasser som gått upp i myndighetsrök.

 

Redan 2008 slog Barnombudsmannen larm till regeringen om att ensamkommande som försvinner utan spår inte tas på allvar av myndigheter. Fakta talar för sig själva: ”Vi ser också en bild som tyder på att barn som avviker inte eftersöks på samma sätt som andra barn i Sverige”, skrev Barnombudsmannen för två år sedan i skriften ”Ensamkommande barn som försvinner”.

 

Fenomenet har blivit så vanligt att Socialdepartementet förra året tvingade länsstyrelser över hela landet att ta fram regionala rapporter med titeln ”Ensamkommande barn och unga som försvinner”, som innehåller samverkansplaner och rutiner. 

 

I Skåne har rapporten arbetats fram av en arbetsgrupp bestående av representanter från Länsstyrelsen Skåne, Migrationsverket, Polismyndigheten, Malmö Stad, Landskrona Stad, Rädda Barnen och Skåne Stadsmission.

 

I Skåne har man valt att inte använda termen ”avviken”, eftersom det kan ge bilden av att barn frivilligt lämnar mottagandesystemet. I stället används begreppet försvunnen, vilket man anses vara om man varit borta i mer än 24 timmar och personer med kännedom om barnen inte vet vad de befinner sig.

 

Märk väl att problemet existerade långt innan flyktingkrisen. För det är inte ”bara barn” som försvunnit – utan de ensamkommande som blivit till ett slagträ i en infekterad migrationspolitisk debatt. 

 

För barn behandlas ju olika i Sverige beroende på deras ursprung. Minns skallgången efter 17-åriga Lisa Holm i Kinnekulle utanför Skövde 2015 eller 12-åriga Dante i Falkenberg förra hösten. Det samhälleliga engagemanget var massivt, mobilisering av både ordningsmakt, räddningstjänst och civilsamhället med Missing People blixtsnabbt. Folk gick man ur huse i tusentalet för att finkamma skog och land. 

 

Det var civilkurage och medmänsklighet i sin vackraste skrud.

 

Skillnaden med de två uppmärksammade barnen med tragiska öden och de flera hundra ensamkommande som försvunnit spårlåst i Sverige, är att Lisa Holm och Dante hade familj som väntade på dem och skulle sakna dem när det visade sig att de inte kom hem som de skulle. De hade förkämpar. De ensamkommande har oftast endast andra ensamkommande. 

 

Barn försvinner av många olika anledningar. Ibland på eget bevåg, ibland inte. De som försvinner självmant får det mycket tufft att överleva på gatan. Att sälja sexuella tjänster eller tvingas arbeta kriminellt och svart eller tigga är tyvärr inte ovanligt.

 

Från Hässleholm har nu fyra minderåriga barn i åldrarna 7 till 14 varit försvunna i sex veckor. Först efter att olika medier, däribland Sveriges Radio och Kvällsposten, rapporterat om fallet har barnen fått den uppmärksamhet de förtjänar. Barnen saknar vårdnadshavare och hade fått avslag på att få bo i ett familjehem hos släktingar. I stället placerades de i ett annat familjehem, och försvann dagen efter.

 

Socialtjänsten, Migrationsverket och polisen har bollat fallet mellan varandra. Sex veckor gick innan en polisanmälan gjordes, av barnens gode man. Det är en och en halv månad av byråkratisk likgiltighet.

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida