Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Goda tjänstemän ger hopp om byråkratin

I stället för en barndom – ett grymt öde. Berättelsen om barnen på Österlen berör och skakar om. Foto: FRITZ SCHIBLI/KVP
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida. Foto: NORA LOREK

Avslöjandet om barnen på Österlen är både en berättelse om det offentligas mångåriga svek men byråkratins seger till försvar för de som behöver hjälp.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. KvP:s politiska hållning är liberal.

Österlen. Nämn Skånes sydöstra landsända och många får någon form av mytisk väta i ögonen – ett stiliserat, idoliserat über-Skåne där livet leker enligt egna regler. Lite mer fritt, lite mer ljust, bördigt och lekfullt. Lite mindre grått, lite mer upplyst skånskt. I spektrumet mellan bruna åkrar, gula fält och rader av grönskande äppleträd finns ett kulturellt kapital som fascinerar, provocerar och lockar.

 

Men för de fem barn och ungdomar som växt upp och levt i en egenmäktig, bortglömd parantes av vår övriga vardagsverklighet har det varit precis tvärtom. 

 

Sydsvenskans avslöjande om de två föräldrar i Ystad kommun som enligt samstämmiga bedömningar av rättsstaten hållit sina barn ifrån det som går att definiera som normalitet är en typ av journalistiskt arbete som borrar sig in under huden och sipprar ner i vrårna av ens egen uppväxt. 

 

I en intervju med Sydsvenskan förnekar mamman att det skulle varit något ovanligt med familjen, men kan eller vill inte svara på varför den skola i Kalifornien som barnen uppgetts ha varit knutna till via distanstutbildning förnekar att barnen skulle ha varit elever där. 

 

I stället för en barndom – ett grymt öde. Utan utbildning, utan pass, utan nästan all kontakt med omvärlden. Där själva orden fattas och språket villkorats har maktlöshet och beroende frodats.

 

Den säregna historien väcker flera frågor. ”In Sweden we have a system”, är en emellanåt skämtsam beskrivning av landet där det finns register och byråkrati för det mesta. I ett av världens mest utvecklade välfärdsländer är just identifikation av medborgare och systemets deltagare en grundförutsättning för att maskineriet ska fungera. 

 

Varje fotsteg, varje elektroniskt spårbar interaktion med offentlig verksamhet går att använda för att teckna en fullödig bild av våra livsval, våra snedsteg, våra framgångar och vår plats i samhällshierarkin. 

 

På gott och ont ska det egentligen inte gå att undgå det finmaskiga nät som kommunal, regional och statlig myndighetsutövning spinner genom livet kring oss medborgare.

 

Exempelvis folkbokföringen är en del av den svenska modellen – ja, själva ryggraden i den. Vissa ser det som ett fängelse, andra som en säkerhetslina. 

 

Det finns säkert de nattväktar-fetischister som ser föräldrarnas förmåga att navigera mellan myndigheters tillsyn och spela ut olika instanser mot varandra som en avundsvärd övning i samhällsprotest. Ett förvridet frihehetsprojekt där barnen tagits som intäkt för möjligheten att inte underkasta sig stat och fosterland. Och nog har föräldrarna lyckats utnyttja både hål i samverkan mellan myndigheter och revor i systemen för att hålla sina barn ifrån både skolgång och välmående. Samtidigt har föräldrarna varit sjukskrivna i olika omfattning och tagit emot offentligt stöd från det allmänna. 

 

Länge var barnen svikna av det offentliga Sverige – men värt att lyfta fram är att samma offentliga maskineri som länge lyckades missa missförhållandena, är samma byråkrati som till slut räddade barnen från misären.

 

Hade inte Skatteverket börjat nysta i förhållandena, och hade inte Ystads skolchef Dennis Hjelmström följt sin magkänsla och visat fallet personlig uppmärksamhet, är det högst troligt att rullgardinerna i ett hus i Ystads kommun fortfarande gömt Österlens mörka hemlighet. 

 

Ett mail till skolan i USA. En sväng förbi familjens hus. Lite snokande i en soptunna. Ett par timmars jobb för att nysta upp i ett skånskt missöde, lite medmänskligt intresse för att ta ansvar för nästan ett decennium av svek.

 

Den engagerade tjänsteman som faktiskt ser dokumentationen för vad den är – och inte är – ger hopp till ett teknokratiskt system som alldeles för ofta behandlar människor av kött och blod som ettor och nollor i ett anonymt, byråkratiskt nollsummespel.

 

Österlenbarnens öde är inte bara en berättelse om två föräldrars förmåga att lura ett lapptäcke av samhällssystem. Det är också berättelsen om den goda tjänstemannens insats för att se till att de regler som faktiskt finns även efterlevs. I de stunderna är det svenska systemet, med alla sina regler och byråkrati, inte så pjåkigt.

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida