Csaba Perlenberg
Sådan konstnär, sådan länsstyrelse. I den byråkratisk-konstnärliga ying och yang-relationen mellan Lars Vilks och länsstyrelsen i Skåne, en katt-och-råtta-lik envig som rasat i snart fyrtio år, finns det inga förlorare, endast besökare. Man skulle kunna kalla dessa tillströmmande varelser för en slags publik, men det hade inte varit riktigt sant. Den enda sanna publikmedlemmen i Lars Vilks ständigt pågående konstverk, hans egen livsgärning med alla dess provokationer och reaktionsundersökningar, är ju han själv.
Trots återkommande försök att kväsa den frihetliga upprorsmakaren Vilks har länsstyrelsen gått bet. Konstprofessorn har bjudit på en uppfriskande vigör i sin antibyråkratiska upprorskamp. Länsstyrelsen och rättsväsendet har trots gedigna och återupprepade försök inte kunnat dra ut en enda spik eller omhändertagit en enda drivvedsplanka från det som blivit mer än en träskulptur: Ett monument över en konstnärs förmåga att återta ett naturrum och omvandla det till en väderbiten katedral som måste erövras av varje besökare som kräver sin rättmätiga natur- och konstupplevelse vid Kullabergs steniga strandkant.
Men kanske har länsstyrelsen efter många om och försök hittat den sista spiken att driva in i Nimis. Sydsvenskan var först med att rapportera att det nu övervägs införas ett beträdnadsförbud då reservatsreglerna ses över. Förbudet ska gälla året runt.
När Nimis utsattes för ett brandattentat i slutet av november 2016 kommenterade Lars Vilks attacken på sitt sedvanligt sardoniska vis: "En lite brutal form av konstkritik kan man kanske kalla det.” I själva fallet var försöket att förstöra Nimis en attack mot yttrandefriheten. Nu föreslår inte länsstyrelsen att Nimis ska monteras ned. Att myndigheten sedan länge accepterat konstverkets existens är en seger i sig. Men ett förbud är icke desto mindre ett allvarligt hot mot den grundläggande livsglädje som är Nimis stora behållning och gåva. Ett besök vid konstverket är en skånsk födslorätt.
Ett förbud hade varit ett övergrepp på ett levande skånskt kulturarv. Lars Vilks konstnärliga ockupation bör inte förvägras lång- och kortväga besökare som får sig en hälsosam promenad ner till en alldeles unik installation. Efter fyra årtionden torde länsstyrelsen ha låtit sig charmas av Nimis, bejakat möjligheterna för besöksverksamhet och uppmuntrat blandningen av friluftsupplevelse och svettig konstrunda. I stället för motstånd borde länsstyrelsen jubla över att Vilks skapat en besöksmagnet som gör en avlägsen plats tillgänglig för allmänheten. Att administrera besöksförbud i stället för att applådera en kulturell folkhälsoaktivist gör länsstyrelsen till en direkt Skånefientlig verksamhet.
I stället för att riva Nimis eller arbeta för att hindra skåningar och andra från att ta del av ett av landskapets viktigaste konstverk, borde länsstyrelsen resa en staty över Lars Vilks.
Varför inte på Kullahalvön?
Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida