Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Den hårda blå linjen har fungerat i Malmö

MOROT OCH PISKA. I Malmö har både hårda och mjuka insatser visat på effektiva resultat och kraftigt minskat skjutande sedan 2017. På bilden: Oscar Töringe som polisen Magnus.
Foto: ANAGRAM/SVT

SVT:s nya dramaserie ”Tunna blå linjen” vittnar om en hårt kämpande polis som inte alltid gör allting rätt. I verkligheten har polisen i Malmö visat att det går att göra effektiva resultat om man både använder morot och piska.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. KvP:s politiska hållning är liberal.

OPINON. Ibland känns det som att det mesta av den nationella politiken under de senaste åren har kretsat kring Malmö.

Integrationspolitik? Check.

Kriminalpolitik? Jadå, check.

Gränspolitik? Check, check, trippelcheck.

För att inte nämna hur förtjusta många har varit i att håna ett Malmö som de menar är förlorat, bortom räddning, hopplöst försjunket i eländighet och kompromisslöst fördärv.

Men efter att regeringar och rikspolitiken under alldeles för lång tid lämnat staden åt sitt öde och brännmärkt problemen i staden som enkom lokala, blev det till sist ohållbart att avgränsa den sociala misären, våldet, gängbrottslighetens skjutningar, sprängningar och rena rama gatuavrättningar som problem som inte hade med resten av riket att göra. 

Operation Rimfrost fick effekt

Det kom att krävas nationella verktyg för att lösa ett nationellt problem. Så blev också fallet. Operation Rimfrost och Operation Permafrost tömde bitvis delar av resten av landet på poliser och resurser men kom att få en rejäl effekt i Malmö.

Men när polischef Stefan Sinteus i början av året presenterade glädjande siffror från hur skjutningarna fallit år för år sedan 2017 blev det i praktiken tyst, med undantag för Aftonbladets krönikör Oisin Cantwell som förtjänst konstaterade att: ”Det är om inte annat fint att se att det finns politiker och polischefer som har den styrka som krävs för att stå emot en gapig opinion och våga satsa på någonting så omodernt som brottsförebyggande arbete.

Siffrorna talar sitt tydliga språk: 2019 inträffade 20 skottlossningar i Malmö (varav tre med dödlig utgång), mot 2017 års 65. På tre år har alltså skjutningarna gått ner med mer än två tredjedelar. 

Amerikanska modellen ”Sluta skjut”

Förutom nämnda operationer och skärpt lagstiftning kring omedelbar häktning vid vapeninnehav har polisen i Malmö även anammat den amerikanska modellen ”Sluta skjut”, där yrkeskriminella och gängaktiva kallas till möte med polisen som lugnt och sakligt informerar dem att om de fortsätter sin kriminella bana och ertappas med vapen kommer det leda till intensiv punktmarkering i form av kontroller som påverkar inte bara dem själva utan även deras anhöriga och sociala krets. ”Sluta skjut” har uppenbarligen varit en del av de minskade antalet skjutningarna – inte den militär som både Sverigedemokraterna och statsminister Stefan Löfven (han kom senare att backa från fadäsen) öppnade för att använda mot gängbrottsligheten. 

Nu förlängs framgångsprojektet i ytterligare tre år. Piska och morot, Operation Rimfrost och Sluta skjut, har visat sig vara nyckeln. Men, bör det tilläggas, det mjuka hade inte funkat utan det hårda. När pressen både från det ökade gängvåldet och sina ”kollegors” enkelbiljett till häkte och fängelse samt och från en allt mer påtaglig polisnärvaro blev för stor, har det kriminella livet blivit för tufft. Med all rätta.

Rekord för avhopparverksamheten

Under förra året fick 49 personer från olika ”våldsdrivande grupperingar” fått hjälp och stöd från Malmös socialtjänst med exempelvis myndighetskontakter, insats med flytt, kontakt med sociala insatsgrupper och liknande. Det är rekord i antalet ärenden för Malmö stads avhopparverksamhet. 

Polisen, Kriminalvården och Malmö stad har kämpat, för Malmöbornas skull. Mot att unga män och kvinnor avrättas på öppen gata. Med blåljus, helikopter och förstärkningsvapen har den hårda blå linjen i Malmö tagit tillbaka staden från hopplösheten, från rädslan och från våldets meningslöshet. 

För många har poliserna varit ett alltjämt naturligt inslag i Malmös stadsbild. Därför är det säkerligen inte utan viss lokalpatriotism som Malmöbor i synnerhet och skåningar i allmänhet bevittnar SVT:s nya dramaserie ”Tunna blå linjen” som får premiär under söndagskvällen. I de två första avsnitten tecknas en långt ifrån alltid smickrande bild av en polis som genomför ett Sisofys-arbete, där det alltid finns medborgare som förväntar sig mer av en pressad poliskår och där till och med polisen kan känna sig maktlös. Men om verkligheten och ”Tunna blå linjen” visar något så är det att inga poliser eller insatser har alla svaren. Inte heller är arbetet avslutat. Den tunna men hårda blå linjen är en balansakt där hårda och mjuka tag måste användas på rätt sätt, vid rätt tillfälle. 

Hade det gjorts en TV-serie om det kraftigt minskade antalet skjutningar på relativt kort tid hade ingen trott på det. Men ibland är verkligheten mäktigare än fiktionen. Så är det i Malmö.


Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostnens ledarsida