Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Beröringsskräcken om SD är en martyrfantasi

Björn Söder (SD), andre vice talman och ordförande för SD Kristianstad.
Foto: SVEN LINDWALL

SD är inte ett parti som alla andra. Varför skulle det vara av intresse för liberala opinionsbildare att normalisera partiet?

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. KvP:s politiska hållning är liberal.

Beröringsskräcken gentemot SD är absurd, menar Kristianstadsbladets politiska redaktör Carolin Dahlman i fredagens upplaga av nämnda tidning, apropå att Sydsvenskan uppmärksammat att författaren och etikforskaren Ann Heberlein deltog på ett av Sverigedemokraterna arrangerat seminarium under Almedalsveckan i Visby. Dahlman: 


"Jag tackade själv ja till att delta i en debatt arrangerad av SD i Visby. Den visade sig dock krocka med ett annat event så jag fick ställa in, men jag såg inget problem alls med att sitta där. Att föra samtal med någon är inte att dela dennes åsikter. Jag debatterade exempelvis mot en vänsterpartist i Dalarnas tidningars debattprogram, och transformerades vare sig till kommunist eller till dalkulla – däremot fick jag föra fram min åsikt och lyssna till motståndarens". 


Ledaren avslutas med: "Som liberal ser jag individen, inte gruppen. Jag lystrar till människors ord och handlingar, inte till vem de sitter nära på en scen. Jag hoppas för demokratins skull att fler gör detsamma."


Problemet är dock att SD:s tankegods omöjliggör just detta. Partiet har öppet pekat ut liberalismen som ideologisk huvudfiende, eftersom SD i grunden definierar sin omvärld utifrån kollektivistiska termer. Vi och dem. Rätt och fel. Vitt eller svart. Detta tankegods handlar föga om individer utan om hela grupper som misstänkliggörs och hatas - inte på grund av deras åsikter, utan på grund av deras etniska och kulturella bakgrund. 


Inte minst i Kristianstadsbladets eget täckningsområde har SD gång efter annan bevisat att de inte är ett parti som alla andra. I Östra Göinge har sverigedemokratiska fullmäktigeledamöter hoppat av i ur och skur, och lämnat många väljare utan representanter. Det är svårt att samtala med ett parti som inte har några representanter att samtala med. 


Värre än frånvarande sverigedemokrater är ärliga sverigedemokrater, som avslöjar partiets murkna tankegods utan omsvep. I mars valdes riksdagens andre vice talman Björn Söder till ordförande för SD i Kristianstad. Samme Söder som i rollen som före detta partisekreterare tidigare sagt att det är omöjligt för personer att bejaka dualistiska kulturella identiteter och att svenska judar och samer inte är svenskar. Inget annat än egenhändig kulturell utplåning i form av total assimilering är enligt Söder acceptabelt. När Björn Söder tillträdde ordföranderollen i Kristianstad uttalade han sig i ett pressmeddelande att målet är att bli Kristianstads största parti och även ta över styret i staden. Vilka Kristianstadsbor är det som Carolin Dahlman menar ska ta debatten med Sverigedemokraterna? De som får bo kvar efter att SD fått sin vilja igenom? I en stad som grundades av en dansk kung och vars stadsvapen innehåller den arabiska siffran 4.


Det torde inte vara liberalers sak att göra SD till ett anständigt parti. Tydliga ställningstaganden mot SD är inte beröringsskräck utan en myt och martyrfantasi odlad av SD. Inte heller handlar det om hårklyverier, utan om att varje steg som normaliserar partiet är en vinst för SD och en förlust för alla andra, inte minst de svenskar som SD inte godkänner som svenskar.


Att ta debatten mot SD är viktigt. Att göra det i Dalarnas Tidningars program, på neutral journalistisk mark, är en helt annan sak än att bejaka SD:s önskan att bli normaliserade av liberala ledarskribenter.


Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.