Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Att älska Malmö är att vilja ha förändring

Moderatledaren Torbjörn Tegnhammar i Malmö har rätt då han beskriver kriminalitetens effekter på Malmöborna. Terrorn måste upphöra. Foto: JOHAN NILSSON/TT
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida. Foto: NORA LOREK

Malmöborna måste koppla sin kärlek till sin hemstad till faktisk handling som möjliggör förändring.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. KvP:s politiska hållning är liberal.

Enligt alla rimliga mått borde Malmö ha vara tömt på ord sedan länge. Likt en urlakad trasa borde omdömen och epitet vara söndergeggat och sammanblandat, tystat och nedtyngt.

 

Allt som skulle kunna sägas om Malmö och dess problem och svärta är sannolikt redan sagt, skrivit, skrikit, tryckt, publicerat, kommenterat, twittrat, omformulerat och tänkt. 

 

De som älskar Malmö borde ha slut på ursäkter. De som hatar Malmö borde sedan länge ha fått slut på anledningar. 

 

Ändå lyckas staden alltjämt generera nya beskrivningar av sina inre motsägelsefulla motsättningar gång efter gång. För varje kula, tusentals utropstecken. För varje sprängning, en oändlig ström av frågetecken kring vilka slags människor det är som släpper loss krafter långt bortom deras förmåga att förstå konsekvenserna på sina medmänniskor. Sina grannar, sina okända Malmöbor till med-invånare.

 

Under måndagen skakades Sverige av ett av de mer brutala och hänsynslösa våldsdåd som skett i Malmö på länge: En 31-årig kvinna och mamma mördades på öppen gata under en förmiddag medan hon bar på sin bebis. 

 

Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), Malmös högsta politiker, kallade det för ”ännu ett illdåd” och ”fullständigt vettlöst”. Samarbetspartnern Roko Kursar (L) beskrev mordet som ”bortom all grymhet” medan oppositionsrådet Torbjörn Tegnhammar (M) använde den enda rimliga beskrivningen för vad den organiserade gängbrottsligheten ägnar sig åt med sina meningslösa våldsgärningar: ”[...] de kriminella som terroriserar Malmö saknar uppenbart spärrar”. 

 

Terror. 

 

Kanske är det ett sundhetstecken att det fortfarande finns ord att använda om det som skaver och upprör, skrämmer och gör ont. Orden som faller, bågen som spänns, är ett vittnesmål om att avhumaniseringens rötter inte rotat sig in i varje vrå av vårt förstånd.

 

Trots allt, genom allt, har Malmös invånare lyckats behålla sin förmåga att förfäras och överraskas. Det hedrar Malmöborna.

 

Men Malmöbornas tålamod med det våld och utanförskap som gör sig påmint gång efter annan verkar stundtals vara omänskligt änglalikt. Trots sprängningar mot restauranger, caféer, lokaler och hus och skottattacker mot och veritabla avrättningar av andra gängkriminella i dagsljus och nattetid, vid köpcenter och på Möllan, åtskiljer alldeles för många Malmöbor sin förståeliga kärlek för sin stad från den politik som ansvarar för Malmös sociala och säkerhetsmässiga förfall.

 

Hur många mord, skjutningar, sprängningar och dödade oskyldiga måste det till, innan Malmöborna gör upp med rådande status quo på det politiska planet? 

 

Hur många fler Malmöbor ska behöva dö innan de väljare som sätter sin politiska tillit till Socialdemokraterna, som styrt staden i över ett kvarts sekel, börjar tvivla på socialdemokratins förmåga att rätta till de problem som partiet varit med om att cementera i Malmö?

 

Malmöbornas ord som yttrar upprördhet, chock, besvikelse, vrede och rädsla är viktiga. Det bevisar att hopplösheten inte segrat. Men handling i valbåset är bättre.

 

Att älska Malmö är att rösta för att en förändring ska bli möjlig. Rött är en färg som varken borde finnas på stadens gator eller i dess styre. 

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida