Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Ängelholms politiska fars en varningsklocka

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida. Foto: NORA LOREK

Politiska vildar orsakar kaos i olika fullmäktigen runtom i Sverige. I Ängelholm blev det nästan maktskifte i veckan - fram till det att det inte längre skulle bli så.

Det visade sig bli en av de mest rafflande episoderna i modern svensk kommunpolitisk historia. Ängelholms fullmäktige i torsdags kväll bjöd på allt det som ett storslaget, gastkramande politiskt drama ska erbjuda: Vägskäl, maktkamp, retoriska brottningsmatcher, appeller, giftpilar, ambitioner, äregirighet, svek, vinnare och mycket överraskade förlorare. De sista minuterna av fullmäktigedebatten var gastkramande, mer spännande än den mest nagelbitande thrillerfilmen, mer sorgligt än den mest grekiska av tragedier, med större antiklimax än den mest oväntade vändningen i det mest spännande av dramer. Vilken show, vilken uppvisning i demokrati!

 

På ena sidan av scenen: Socialdemokraterna, ena halvan av Engelholmspartiet, Sverigedemokraterna. På andra sidan av scenen: Alliansen bestående av Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna samt Miljöpartiet och fyra stycken politiska vildar, bland annat från Engelholmspartiet. Hur vilda de politiska vildarna faktiskt var, kom att avslöjas i nämnda gastkramande sista minuter av fullmäktigedebatten, vars ämne för dagen var dramats kärna: Maktskifte i Ängelholms kommun. 

 

Blott några dagar tidigare hade kommunstyrelsen fattat beslut om att rekommendera majoritetsväxling efter det att alliansbudgeten vunnit över de styrande rödas budget i slutet av förra året. Socialdemokraterna i Ängelholm har hela tiden menat att det inte är en garanti för stabilitet att byta ett minoritetsstyre mot ett annat. Varför de röda ville styra vidare med en borgerlig budget var dock oklart. Samtidigt straffade det sig omedelbart att Moderaternas oppositionsråd Robin Holmberg ville bygga sitt nya, kortvariga styre fram till valet med stöd av fyra politiska vildar. Det blev också därför han föll på mållinjen - trots att han på förhand var favorittippad att ta över makten i Ängelholm. För politiska vildar kan man per definition aldrig lita på. Deras ideologi är inte sällan nyckfullhetens bittra sötma, deras partiprogram är ofta skrivet på en ihopskrynklad och bortkastad servett. 

 

Sist att äntra talarstolen blev den politiska vilden Stig Andersson, som menade att hans anförande var något av det jobbigaste han någonsin gjort i talarstolen. Det skulle visa sig att det även skulle bli många andras huvudbry, och då troligtvis betydligt större sådan än Anderssons egna bekymmer. Och då hände det som inte sällan sker när politiska vildar är inblandade - det oplanerade. Stig Andersson hade nämligen bestämt sig för att, trots undertecknad försäkran om samarbete, tvärvända och i stället rösta mot det borgerliga maktövertagande som han fram till den stunden hade skrivit under på. Chocken i fullmäktige hindrade någon annan från att hinna begära replik. 

 

Socialdemokraterna fick se sig räddade av en politisk vildes föränderliga natur. Ängelholm är därmed tillbaka på ruta ett. Staden styrs på en borgerlig budget fram till valet - av Socialdemokraterna, med passivt stöd av Sverigedemokraterna. Valet kan inte komma fort nog.

 

Händelserna i Ängelholm är en väckarklocka för den parlamentariska demokratin. Politiska vildar har oproportionerligt stor makt. Att rösta efter eget huvud är inte att ta ansvar. De politiska vildarnas agerande är det största argumentet för att väcka frågan om en valreform. Den parlamentariska demokratin får inte reduceras till personliga nycker. 

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!