Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Amanda Wollstad

Wollstad: Nato visas inte som fredsprojekt

Tidigare fiender har blivit kolleger i Nato, det sätter solidariteten på prov. Foto: Alik Keplicz

På Nato-anläggningarna i Bydgoszcz i Polen är variationen på kamouflagemönstren imponerande. Här minglar officerare från mer än två dussin länder, varav flera för en knapp mansålder sedan stod på olika sidor frontlinjen. Nu är de kollegor, och samarbetar för att garantera varandras frihet och självbestämmande. Nato expanderar inte, fria stater ansöker i demokratisk ordning om medlemskap.

Organisationen har 28 medlemsländer, plus en handfull nationer i olika stadier av ansökande och ytterligare ett dussintal i olika partnerskapsprogram. Många av dem är relativt nyblivna demokratier, eller länder som - likt Polen - först i modern tid återfått sitt självbestämmande. Som, väl medvetna om vad ofred och kringskuren självständighet vill säga, väljer att söka och skapa säkerhet tillsammans med andra.

Den sidan syns påfallande sällan i den svenska debatten: Nato som fredsprojekt.

I stället är det nidbilder och skrämselpropaganda som dominerar, inte minst inför det kommande beslutet i riksdagen om det så kallade värdlandsavtalet, det samförståndsavtal som ska göra det lättare för Sverige att ge och ta emot hjälp av Nato om det hettar till i närområdet.

Eller kanske snarare när det hettar till i närområdet; varningarna duggar allt tätare från analytiker och underrättelseorgan både i Sverige och utlandet.

Motståndarna försöker påskina att om vi ger Nato så mycket som ett lillfinger så kommer USA omedelbart att bygga om Lappland till en kärnvapenbas. Som om det är från Nato hotet mot vårt självbestämmande kommer, snarare än från den gigant i öster som under falsk flagg redan tuggat i sig östra Ukraina och nu sneglar västerut.

Och som om det är kärnvapen frågan egentligen handlar om - den intresserade kan ju fråga de fullvärdiga NATO-medlemmarna Norge och Danmark hur många kärnvapen de tvingas husera.

Men av någon anledning väger våra grannländers erfarenheter lätt här, även hos de som normalt förespråkar utökat nordiskt samarbete som svaret på alla framtidens utmaningar.

Kanske skäms vi fortfarande för att vi lämnade dem i sticket senast soldater korsade de nordiska gränserna med våld.

Eller så rimmar bilderna av öppna, demokratiska och jämställda nordiska länder - sådana som vi - så illa med allt det vi intalat oss att Nato är, att vi hellre ignorerar diskrepansen än försöker ta reda på hur det verkligen ligger till.

Menar vi allvar med våra fagra ord om solidaritet med våra grannar måste vi naturligtvis också förbereda oss för att visa solidaritet, genom övningar, avtal och genom att förbereda organisationer och system för att fungera tillsammans.

Vi måste i handling likväl som ord visa att vi menar allvar, att vi inte kommer lämna dem i sticket den här gången.

Att vi inte, som Estlands socialdemokratiske president Toomas Ilves en gång torrt konstaterade, tänker nöja oss med att formellt uppfylla våra utfästelser genom att skicka 10 000 flaskor olivolja.

Tvåhundra år av frid och frihet är ingen garanti när det börjar mullra i horisonten, och vår självgoda självtillräcklighet bjuder föga skydd för de vänner vi har förbundit oss att hjälpa.