Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Amanda Wollstad

Signalpolitik av den fulare sorten

Vigselring, mobil och 3 000 kronor i kontanter. Allt annat ska konfiskeras och säljas. Det är i alla fall tolkningen utlännings- och integrationsministeriet gör av den stora danska migrationsöverenskommelsen som slöts i förra veckan, enligt dokument tidningen Politiken tagit del av.

Det förslag justitieminister Sören Pind från borgerliga Venstre nyligen försäkrade bara gällde de asylsökande som kom till landet med "en väska full med diamanter". Det brister tydligen en del i kommunikationen mellan lagstiftare och verkställande i Danmark.

Socialdemokraternas Nicolai Wammen, som ställer sig bakom förslaget, försvarar sig med att "extraordinära situationer kräver extraordinära åtgärder".

Och nog får man väl kalla det extraordinärt att från en dag till en annan upphäva äganderätten för icke medborgare. Huruvida situationen - Danmark, med 5,6 miljoner invånare, förväntas ta emot 20 000 asylsökande i år - är fullt lika extraordinär går kanske att ifrågasätta. Som jämförelse är migrationsverkets prognos för Sverige - med knappt fyra miljoner invånare fler - 190 000.

Att människor som kommer till Danmark - eller Sverige - själva betalar sitt uppehälle i den mån de kan är naturligtvis helt rimligt. Så fungerar det i dag med dagsersättning för asylsökande i Sverige, precis som med exempelvis bostads- och socialbidrag för svenska medborgare.

Men att behovspröva bidrag, utforma assistansen som lån, begära tillbaka pengar i efterhand, eller vad nu den rimligaste och administrativt enklaste lösningen må vara är någonting helt annat än att rota igenom en flyende och desperat människas personliga tillhörigheter och roffa åt sig allt utom vigselringar och mobiltelefoner.

Speciellt praktiskt verkar det inte heller. Att kroppsvisitera och finkamma tillhörigheterna på alla som kommer till landet må väl vara en sak, men vad man nu finner ska ju sedan katalogiseras, värderas, avyttras, kontanter växlas. Avansen för den danska staten blir rimligen ringa, och inkomsterna förmodligen också mindre än om flyktingarna själva fick omsätta sina värdesaker.

Vad som sker med överskjutande belopp när den asylsökande kommer i arbete, om asylansökan avslås eller den sökande väljer att resa vidare framgår inte. Inte heller hur man avser reda ut ägarförhållanden om de asylsökande bär med sig andras egendom eller tillskansa sig summor på eventuella sparkonton utomlands.

Självklart handlar det om signalpolitik, av den fulare sorten. "Vi kan kanske inte hindra dig från att komma hit, men vi gör allt för att du ska söka dig någon annanstans". Inklusive att sätta rättssäkerheten och äganderätten ur spel.

Dessutom går integrationen knappast enklare för att man är barskrapad och beroende av allmosor.

Pengar kan investeras, utgöra grundplåten i en egen verksamhet, läggas på böcker till barnen, busskort så man kan ta sig in till stan, till kultur och bibliotek och lokalbefolkning. Till att köpa kläder som duger till en anställningsintervju, eller betala hyran i en egen bostad.

Det är inte rimligt att leva på det allmänna när man har resurser att betala för sig själv, oavsett om släkten har bott i byn sedan generationer tillbaka eller man anlände förra veckan. Men det är inte heller rimligt att förvägras alla möjligheter att förbättra sin egen situation, eller besluta om sin egen egendom.

Äganderätten är en mänsklig rättighet, en grundsten i varje rättssamhälle. Att i panik råka avskaffa den bådar inte vidare gott för den fortsatta hanteringen av flyktingkrisen.