Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Amanda Wollstad

Rökfri arbetstid – vad är egentligen det?

Att röka är inte nyttigt, vi vet. Men så länge det inte inverkar på personalens arbetsförmåga borde kommunanställda få göra som de vill, skriver Amanda Wollstad. Foto: Nils-Petter Nilsson

Så länge det inte är olagligt att röka och det inte inverkar menligt på deras arbetsförmåga, så bör människor faktiskt få fortsätta med det.

Foto: Lennart Bergquist

Olofströms kommun i Blekinge skärper reglerna om så kallad "rökfri arbetstid". Inte så mycket kring just att arbetstiden ska vara rökfri, det framgår ju trots allt av namnet, utan kring vad som faktiskt ska anses som arbetstid i sammanhanget.

Lunchrasten är det ju inte, så då är det fritt fram. Men har man matpaus i stället för rast är det stop. Arvoderade politiker får inte smita ut under kafferasten på mötet, hela mötet räknas nämligen som arbetstid – eller arvoderad tid. Tjänsteresor och kurser är arbetstid, lika så tiden man transporterar sig mellan två byggnader.

Måhända bör man vara Olofströms kommun tacksamma för att de så pedagogiskt illustrerar vad som är problemet med idéer som "rökfri arbetstid": när man väl kommit till rätta med icke-sanktionerade "rökpauser" och bolmande precis utanför sjuk- och vårdhemsentréer, båda argument som gärna anförs av förespråkarna, går man raskt vidare och hittar nya förbud att implementera. Paternalismen vet inga gränser. Ens när den passerar det absurda.

Nej, det är inte nyttigt att röka, vi vet. Alla vet. Men helt uppenbarligen gör människor det ändå. Och så länge det inte är olagligt – vilket måhända inte är så länge till, om regeringens efter Gustav Fridolin mest lillgamla minister Gabriel Wikström får fortsätta sitt korståg – och det inte inverkar menligt på deras arbetsförmåga så bör de faktiskt få fortsätta med det.

De anställda är trots allt, får man hoppas och förmoda, över arton – och därmed förment myndiga.

Och Olofströms kommun är deras arbetsgivare, inte deras mamma. Mer intressant än rätten att röka på arbetstid är nämligen hur långt arbetsgivarens rättigheter och möjligheter att bestämma över sina anställda utöver vad som är direkt motiverat och påkallat av tjänsten.

För när lunchrasten kvarstår som undantag i reglerna gör den det inte för att begivna nikotinister ska få åtminstone en kick under arbetsdagen, utan för att den inte är arbetstid och därmed inte möjlig för arbetsgivaren att reglera. Precis som de kvällar och helger de anställda inte är på tjänsteresa och därför får bolma fritt. Därför att arbetsgivaren inte kan hindra dem.

Men om målet nu är friskare och piggare personal borde de naturligtvis förbjudas att röka på fritiden också. Precis som de borde förbjudas att äta godis, pommes frites och pizza. Och anmodas att träna regelbundet. Umgås med nära vänner flera gånger i veckan, skaffa en hobby och en partner. Alla åtgärder som bevisligen gör oss friskare, och piggare.

Ändå är det, hittills, få som förespråkar att arbetsgivaren ska agera datingförmedling eller bedriva obligatorisk äktenskapsförmedling.

Vi lever inte för vårt arbete, och tur är väl det. Men det innebär också att vi inte är till för våra arbetsgivare. Och att det därför bör finnas mycket tydliga principer för vad arbetsgivaren egentligen har rätt att lägga sig i. Även under arbetstid.