Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Amanda Wollstad

Public service – i allmänhetens tjänst?

Skillnad på tv-skärmen och datorskärm är orimlig. Foto: Jupiter Images

Sedan Högsta förvaltningsdomstolen för snart ett och ett halvt år sedan gav Lundabon Nicklas Nygren rätt slog fast att en dator med internetuppkoppling inte kan räknas som en tv-mottagare i lagens mening, oavsett hur mycket av sitt material SVT gör tillgängligt på nätet, är det skillnad på skärm och skärm.

En 22-tums tv-skärm är licenspliktig, en 22-tums datorskärm är det inte. Spelar ingen roll om du använder dem till att titta på precis samma material, från samma källa. Därför måste Älmhultsbon betala tv-avgift även om han bara tittar på tysk tv, som förvaltningsrätten i Luleå fastslog i veckan.

En orimlig ordning, naturligtvis. I synnerhet när man minns att det finns ett helt statligt företag, med kontrollanter, pejlare, fakturaavdelning och vad som väl närmast får anses vara telefonförsäljare, som bara ägnar sig åt att driva in avgiften.

Radiotjänst har upprepade gånger kritiserats för sina metoder. Människor har fått en faktura neddimpande i brevlådan efter att kontrollanter tyckt sig se en tv genom fönstret när de smugit omkring i buskarna utanför. De ber, mycket uppfodrande, at få komma in i privata hem och titta efter att det verkligen inte finns någon tv - något de naturligtvis inte har någon som helst rätt att göra.

De har ringt till hemtelefoner dagtid och nöjt sig med ett jakande svar från vem som helst - trots att personen som svarat vara minderårig, skärmen som användes till att titta på Netflix och HBO ju inte var licenspliktig - och sedan vägrat ta emot en rättelse eftersom de minsann vetat sig ha talat med frun i familjen. Hade det handlat om ett privat företag hade det blivit ett ramaskri.

Men statens grenar förmår inte alltid skilja mellan sina uppgifter och rättigheter, och lägger ner alldeles orimligt mycket tid, pengar och energi på att med fula och integritetskränkande metoder ta reda på om medborgarna äger en viss typ av teknologi för att visa rörliga bilder.

En teknik som är på god väg att bli obsolet - precis som finansieringsmodellen. Och, med god hjälp av SVT, kanske precis svensk public service som sådan. För nog är det märkligt att man trots allt klagande om vikande finansiering har råd att anordna hur många delfinaler av melodifestivalen som helst? Eller att man, trots det ständiga mantrat om oberoende tv, anser det relevant att låta de egna medarbetarna skriva debattartiklar om hur andra människor bör sköta sin föräldraledighet på nyhetsplats?

Men tycker att de ryska - och tyska - nyhetssändningarna Radio Sweden sänt sedan 1930-talet är så oviktiga att man vill lägga ner dem, samtidigt som spänningarna ökar kring Östersjön och Ryssland precis har lanserat en svensk utgåva av den skamlösa propagandakanalen Sputnik.

Public service har ett existensberättigande. Samhällsinformation, folkupplysning och kultur som inte är bred eller kommersiell nog att sändas av de privata aktörerna har ett existensberättigande. En klar och tydlig röst mot propaganda, psykologiska operationer och allehanda förvillare tillhör - måhända till skillnad från aldrig så välspelade dramaserier - faktiskt till en stats grunduppgifter.

Men det är inte alldeles säkert att det enda, eller ens det bästa, sättet att garantera något av det där är att låta SVT obehindrat leka mediakonglomerat - med lagstiftad egenrätt att tvångsindriva månadsavgiften.