Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Amanda Wollstad

Pass på barnen som går i förskola

Dagens föräldrar ägnar mer tid åt sina barn än fyrtio- och femtiotalisterna. Foto: Shutterstock

De senaste veckorna har larmen från Malmös förskolor återigen duggat tätt. För att lösa den ständiga platsbristen har Malmö stad öppnat tillfälliga enheter och pressat in fler barn än som egentligen finns resurser till, med skrämmande resultat.

Barnen gråter, pedagogerna gråter, regnkläderna hänger – som mamman Karin Ericson berättade i en debattartikel i Kvällsposten i veckan – som en prydnad i hallen, aldrig använda.

Och alla småbarnsföräldrars dåliga samvete späds på ytterligare. Barnen går ju så långa dagar. Knappt en månad går utan olycksbådande artiklar om att barngrupperna är för stora, barnen lämnas när de är för små, att förskolan minsann också är ett jobb och en hel dag är alldeles för lång tid för ett barn att koncentrera sig.

Många familjer löser det genom att en förälder lämnar och en annan hämtar, så att åtta timmars arbetsdag inte ska innebära åtta timmars förskola. Men det förutsätter flexibla arbetstider – och en andra förälder.

Ensamstående föräldrar, föräldrar som jobbar skift, pendlar, eller har en partner som arbetar på eller veckopendlar till annan ort får leva med det ständiga dåliga samvetet eller – om de har råd – gå ner i arbetstid.

Och någonstans mellan hämtandet och lämnandet och ytterligare en matsäck till ytterligare en utflykt tycks vi helt ha glömt bort varför det en gång öppnades platser där man lämnar barn som ännu inte nått skolåldern: För att båda föräldrarna skulle kunna arbeta, och för att barnen skulle ha tillbörlig passning under tiden.

Ett lekfullt lärande för de minsta är naturligtvis utmärkt, och förskolelärare och – pedagoger förtjänar all respekt, det är ett svårt och många gånger otacksamt jobb. Men om en hel dag på förskolan blir för mycket för barnen, då är det barngrupper och lärandemål som ska dras ner på – inte föräldrarnas arbetstid.

Barn är olika, och det finns naturligtvis de som är extra känsliga för överstimulering eller av andra skäl har svårt att vara på förskolan längre stunder.

Då måste det finnas alternativ. Men hade alla barn farit illa av offentlig passning i grupp, eller att inte få konstant uppmärksamhet av sina föräldrar, hade vi märkt det både på de nu vuxna dagisgenerationerna – och på deras föräldrar.

För inte tillbringade fyrtio- och femtiotalisternas mödrar dagarna med att leka med barnen eller åka på utflykter, var de hemmafruar så var också det ett heltidsarbete även utan barn. De minsta fick hänga på höften eller leka med klossar bredvid medan mor tvättade, diskade, städade och lagade mat – utan automatiserade hjälpmedel – och de äldre barnen kördes ut på gården för att leka med kvarterets övriga ungar. Utan pedagogisk styrning, eller ens speciellt mycket övervakning.

Snarare ägnar dagens föräldrar betydligt mer aktiv tid åt sina barn än tidigare generationer. För att inte tala om övriga vuxna i form av förskolelärare, pedagoger, fritidsledare och tränare.

Så det blir nog – trots alla bistra varningar – folk av dagens ungar också, så småningom.