Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Amanda Wollstad

Klart det kan bli krig även i Sverige

Utan risk för ofred hade vi inte behövt någon försvarsmakt.

Därför borde inte heller Arméchefen Anders Brännströms ord inför Markstridsdagarna i Norrbotten väckt så mycket uppmärksamhet. Sverige kan vara i krig om några år. Behöver naturligtvis inte vara, men kan.

När vi talar om Sveriges tvåhundra år av fred glömmer vi gärna att det ibland har varit på håret. Att det har krävts en stor portion både tur och skicklighet samt en hel del avsteg från neutraliteten. Freden är oss inte gudagiven. Den är beroende av slipade politiker, av intensiv underrättelseinhämtning, av utbyte och samarbete med vänligt sinnade nationer och av en vältränad och väl utrustad försvarsmakt med förmågan att hålla huvudet kallt.

Idag har vi istället har vi en underrättelsetjänst som går på knäna, en försvarsmakt på ekonomisk avveckling, en utrikesminister som är på god väg att alienera hela den fria världen – och försvarspolitiker som hävdar sig få läsa om att Ryssland övar kärnvapenanfall mot Sverige i NATOs officiella årsrapport, tre år senare.

Mikael Oscarsson (Kd) frågar varför riksdagen – och försvarsberedningen- inte fått uppgifterna tidigare, och menar att informationen "kunde ha varit avgörande" för förra årets försvarsbeslut. Malmös Liberale riksdagsledamot, försvarsutskottets ordförande Allan Widman, bekräftar för DNs Mikael Holmström allianskollegan Oscarssons bild, och intygar att vare sig utskottet eller beredningen fått någon som helst information om saken.

Detta trots att Kvällsposten och Expressen så tidigt som den 12 januari 2014 kunde avslöja att MUST dragit slutsatsen att det var just en kärnvapenattack Ryssland övade långfredagen 2013. En uppgift som naturligtvis toppade löpsedeln - och som Allan Widman kommenterade i samma artikel. Då var han "inte förvånad".

Naturligtvis är det allvarligt om försvarsutskottet inte får tillräcklig eller korrekt information direkt från myndigheterna - Widman säger själv att fanns en allmän vilja från regeringen att tona ner betydelsen av "incidenten", signaler han menar sannolikt uppfattades av Försvarsmakten.

Men politikerna har själva ett ansvar att informera sig. Går de och funderar över någonting – eller för all del läser oroväckande uppgifter i sin lokala kvällstidning - har de faktiskt en skyldighet att begära en dragning från berörd myndighet. Som folkvald i landets lagstiftande församling kan man inte bara sitta på riksdagskontoret och vänta på att skedmatas med information.

Om det nu inte är så att de inte vill veta. Därför att det är för dyrt, och för jobbigt.

Trots förra årets högljudda "satsningar" på Försvarsmakten är myndigheten nämligen fortsatt gravt underfinansierad, i synnerhet som arbetsuppgifterna i takt med ett allt sämre omvärldsläge blir fler och arbetsbördan tyngre.

Som andel av BNP fortsätter anslagen att minska enligt en rapport från Riksdagens Utredningstjänst i slutet på förra året ligger anslagen i år på 1,1 procent av BNP och kommer falla under enprocentsstrecket 2018. Siffror att jämföra med de 2 procent NATO kräver av sina medlemmar, och de 2,5 procent Sverige satsade under kalla krigets sista år.

Inget parti saknar skuld i sakernas tillstånd, allra minst den Allians som under de två föregående regeringarna snarast påskyndade nedmonteringen av det svenska försvaret.

Och inget parti tycks på allvar vara intresserade av att försöka vända utvecklingen. Det är ju så mycket lättare att ta billiga poäng på att spela dum i media.