Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Amanda Wollstad

Alfons och de överbeskyddande föräldrarna

Alfons och odjuret manar till eftertanke, precis så som kultur ska göra.

Allt fler föräldrar tycks överlåta stora delar av uppfostran på skola och förskola. Det är där, inte hemma, de ska lära sig att komma i tid, slutföra sina uppgifter, respektera andra och deras saker och bete sig hövligt. Hantera sina känslor, lära känna omvärlden och lära sig etik och moral.

Men vad händer när föräldrar inte längre låter skolan fostra barnen? När varje tillsägelse blir en kränkning, mobilfria lektionstimmar föremål för arga mejl och samtal och dåliga betyg ett ärende för rektor och disciplinära institutioner? När förskolan inte tillåts ta upp svåra ämnen och därmed träna barnens empati och känslomässiga motståndskraft?

Sadelmakarebyns förskola i Bunkeflostrand stoppar all filmvisning efter den anmälan till Skolinspektionen som upprättades av upprörda föräldrar till det barn som fick ”hemska mardrömmar” efter att ha sett ”Alfons och Odjuret”.

Filmen är godkänd för visning från 0 år, men ändå ganska läskig, Alfons har varit elak mot ett annat barn och när han ligger sömnlös om nätterna och våndas är han rädd att han skadat pojken allvarligt, kanske till och med dödat honom. Rädslan tar formen av ett odjur under sängen, ett odjur som försvinner först när Alfons bett den andre pojken – som förstås har klarat sig utmärkt – om ursäkt.

 

Det är en film som manar till eftertanke, och förmodligen leder till en hel del samtal. Precis så som kulturen, inte minst barn- och ungdomskulturen, fungerar i några av sina finaste stunder. Den utmanar oss och testar våra gränser, tränar oss genom att under ordnade former får prova på känslor och händelser så att vi står bättre rustade om de någon dag blir verklighet. Eller när, för ingen av oss är förskonade från sorg, förlust, avund och ilska.

Men den träningen blir barnen på Sadelmakarebyns förskola utan, tills dess att man fått nya direktiv från Malmö stad. I alla fall den som utgår från den rörliga bilden. Böcker och sagor är ännu inte förbjudna, men vänta bara till någon av föräldrarna bläddrar igenom Snövit. Till och med Disneys hårdscensurerade versioner av Bröderna Grimms erkänt nattsvarta folksagor är ju ganska otäck. Och det är ju uppenbart så mycket lättare att förbjuda allt som stör, skrämmer eller skaver än att ta diskussionen med välmenande föräldrar med fullständigt orimliga krav.

Särskilt svårsmält blir naturligtvis debatten med bakgrund av flyktingvågen som just nu sveper över Europa, när tusentals barn kommer hit med trauman långt bortom Alfons nattliga oro. Och för all del med bakgrund av alla de barn som levt hela sina liv i Sverige men ändå upplevt förluster, rädsla och ensamhet. Hur ska dessa barn och de barn som inte ens genom Alfons får möta en inte alltid rosenskimrande verklighet någonsin kunna mötas och finna ett gemensamt språk?

 

Alla föräldrar älskar sina barn och vill det som är bäst för dem. De allra flesta förstår också att det ibland innebär att möta motstånd och svårigheter.

Men alla förmår inte skilja på vad som är bäst för barnet – och vad som är minst jobbigt. Man vill skydda dem från livets alla faror och otäckheter, alla motgångar och obehag, och glömmer att det är just motgångarna och obehaget, i rimliga doser, som fostrar oss som människor. Som förbereder oss för en värld som inte är inrättad efter oss, som inte värderar våra enskilda känslor högst.

En värld som även det mest bortklemade barn en dag kommer tvingas möta.