Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

80 år av studentpolitik

Akademiska föreningen i Lund. Hem inte bara för nöjen och fester, utan även tummelplats för studentpolitik. Foto: Csilla Fekete

Att anklagas för att låta som en studentpolitiker är ett vanligt angrepp inom politiken. Det antyder omogenhet, överdriven teoretisering parad med vildsinta attacker. Att vara studentpolitiker är snäppet värre än ungdomspolitiker, som används på liknande sätt.

Ändå har flera av de främsta politikerna i modern tid börjat just som student- eller kårpolitiker, inte minst statsministrarna Erlander, Palme och Bildt.

I den avgående alliansregeringen har förutom Carl Bildt åtminstone Fredrik Reinfeldt, Tobias Billström, Maria Arnholm, Anders Borg och Lena Ek ett sådant förflutet.

Så nog finns det fördelar, dels är debatten ofta öppnare och mer principiell bland yngre studenter, intressepolitiken är inte fullt så utvecklad utom i fråga om studiemedel och studenthälsa, dels finns man av naturliga skäl nära forskningsfronten.

Kårpolitiken är studentpolitikens mest renodlade form och kan ses som en praktisk utbildning i politik där misstag kanske inte gör så mycket.

Att studentpolitik också kan spåra ur och tappa fotfästet är en annan sak. De som är med lär sig ibland av det också.

I helgen firar en av Lunds mer långlivade politiska föreningar 80 år, Studentföreningen Ateneum. Den är nu borgerlig men har tidigare varit närmare knuten till Moderaterna-Högern. Den har hetat Fria moderata studentföreningen, Konservativa studentföreningen och ett kort tag i början Ungsvenska studentföreningen.

Jag ska delta i en panel under ett jubileumsseminarium och diskutera just studentförbund och idédebatten. Det ska bli kul att få breda ut mig om så viktiga ting som idéer och deras förhållande till praktisk politik.

Studerar man Ateneums historia så innehåller den inte så lite av både idéstrid och praktiska politiska utvecklingar. Mest utvecklande för borgerliga idéer är det förmodligen när den interna debatten innehåller en bredd och mångfald i uppfattningar - inte konstigt att det varit framgångsrikt, kanske nödvändigt, för ett politiskt studentförbund att koppla loss från band till politiska partier. Kanske lugnast för partierna också...

Men man blir också medveten om de större händelser som formar en politisk organisation.

Ateneum startade 1934 som en konservativ studentorganisation. Skälet var att det saknades en demokratisk höger sedan nationella studentklubben blivit pronazistisk och det allt tydligare sedan Hitlers maktövertagande 1933. Överlag blåste bruna vindar söderifrån in över Lund vid denna tid.

Förste ordförande blev för säkerhets skull Gösta Lindskog, son till professorn i grekiska och riksdagsmannen Claes Lindskog, som året därpå skulle bli chefredaktör på Sydsvenskan.

Kampen mot nazismen inledde alltså föreningens verksamhet, även i samarbete med andra demokratiska krafter. Per Svensson nämner i sin nya essäbok "Vasakärven och järnröret" att de konservativa och socialdemokratiska studentföreningarna i ett gemensamt uttalande fördömde Gustaf Petrén för pronazism - samma Petrén som på 70-talet gjorde mer berömvärda insatser.

Även ett stort massmöte på Tegnérplatsen anordnades av Lunds demokratiska studentföringar efter krigsslutet i protest mot baltutlämningen. Kampen mot andra diktaturer fortsatte.

Sådana avgörande strider kommer inte så ofta i en organisations liv. Oftast är det ett vardagligt slit med medlemsutskick, dukningar till festliga sittningar och affischuppsättning. Och långa debatter om idéer och praktisk politik.

Det är den sortens institutioner och sammanhang som bygger vår politiska kompetens. Demokratins små plutoner som Edmund Burke kallade det. Så grattis på 80-årsjubileet, Ateneum!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!