Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I Weissögat

Tredje riket stal hans modersmål, svenskan blev hans adopterade men alltid obekväma exilspråk - så hittade flyktingen tillbaka till tyskan.

Lars Gustaf Andersson läser en kunnig och djärv bok om Peter W.

SAKPROSA

OLA HOLMGREN

Peter Weiss i transit

Carlssons

2014 är det senkomna genombrottsåret för den svenskspråkiga forskningen kring Peter Weiss.

Magnus Bergh - som tidigare skrivit om det dolda självbiografiska spåret i "Motståndets esteti" - kom i våras med briljanta lilla studien "Peter Weiss stora dröm" (se KvP 12/5) som bland annat tar ett nytt grepp på Peter Weiss och surrealismen. Han följdes av litteraturvetaren Markus Huss som disputerade på avhandlingen "Motståndets akustik" - om ljudets och oljudets närvaro hos Peter Weiss (1916-82).

Nu kommer så Ola Holmgrens stora monografi "Peter Weiss i transit. Från fängslande modersmål till frigörande författarskap" som på 500 sidor tränger in i Weiss roll som exilförfattare.

Ola Holmgrens bok är inte en "Weiss för nybörjare": här förutsätts goda förkunskaper om Weiss och inte minst en viss acceptans av den sofistikerade psykoanalytiska teoriapparat som tillämpas på författarskapet. Men givet dessa förutsättningar handlar det om en medryckande och i god mening spännande upptäcktsfärd in i Peter Weiss tidiga texter.

Holmgren går igenom några av Weiss ungdomsverk - de finns för övrigt delvis tillgängliga i postuma volymen "Landskapen i drömmarna" (1991) - och fortsätter sedan med de två prosaböcker som gavs ut på Bonniers, "Från ö till ö" (1947) och "De besegrade" (1948). Dramat "Rotundan", som sattes upp av Weiss själv och några kamrater 1950 på Stockholms studioscen, blir nästa anhalt och följs av ett otryckt självbiografiskt stycke, "En glasdörr med röda och blå rutor" från samma år. Prosaverket "Duellen" (som Weiss gav ut på eget förlag 1953) och den av "så gott som samtliga svenska förlag" refuserade romanen "Situationen" från 1956 (utgiven postumt 2001) bildar underlag för de avslutande kapitlen.

Peter Weiss problematiska förhållande till såväl sitt modersmål tyskan som exiltillvarons svenska är omvittnat. Han har själv beskrivit hur svårt det var att hantera det tyska språket som för honom var Tredje Rikets språk, men hur det samtidigt var komplicerat att komma in i den svenska språkgemenskapen. I oktober 1950 antecknar han - efter premiären på "Rotundan": "Barndomsspråket är bundenhetens språk. Med det nya språket accepterar jag min lösryckthet. Jag har övervunnit emigranten. Jag har flytt till mig själv o. härifrån finns ingen vidare utvandring."

Detta visar sig vara en sanning med modifikation.

I slutet av 1950-talet publicerar han sig på tyska och efter ett par prosaverk och inte minst pjäsen om mordet på Marat 1964 blir han åter en tyskspråkig författare, som mot slutet av sitt liv kröner sitt verk med den magnifika kollektivromanen "Motståndets estetik".

Men Ola Holmgrens analys hanterar alltså vägen in i det svenska språket.

Mer än en granskning av språket i sig handlar det om en studie av författarblivandet, hur Weiss i sina verk och i sina anteckningar kontinuerligt reflekterar över den egna författarrollen och energiskt - ibland närmast desperat - arbetar för sin författaridentitet.

Det psykoanalytiska perspektivet är väl genomfört i de noggranna närläsningarna av dessa tidiga verk. Koncentrationen på texternas relation till sin upphovsman och det konsekventa biografiska perspektivet ger detaljskärpa åt analyserna - samtidigt som det alltid finns mer som skulle behöva utredas, om de yttre omständigheterna, om exilens faktiska villkor, om förlag och tidskrifter, om författarvänner och kritiker och den offentlighet som så länge förnekade Peter Weiss en plats.

Hur såg det Sverige ut som Weiss försökte verka i?

Varje sådan framtida undersökning - som väl kommer en vacker dag - måste med nödvändighet bygga på Ola Holmgrens pionjärinsats och förhålla sig till hans både kunniga och djärva introspektion.

 

Av Lars Gustaf Andersson