Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I da Vincis spår

Modefotot, en konstart som sällan har stått högt i klass hos de finkulturella förståsigpåarna, ägnas en utställning på Malmö Museer.
Jenny Maria Nilsson njuter av godbitarna som plockats fram ur gömmorna.

FAKTA

MODEBILDER – klassiska bilder av kända svenska fotografer
MODE + RÖSTEN = SCHREWELIUS | Fotografins rum, Malmö Museer T.o.m 26/9

”Någon återupprättelse är det inte tal om eftersom modefotot aldrig varit högt aktat” säger Tonie Lewenhaupt. När hon började arbeta med det som är den aktuella utställningen och som först gick upp på Nordiska museet bekräftades det hon redan visste; att modefotografiet behandlats styvmoderligt. Arkivering och dokumentation var dålig och slumpartad.
Men attityder förändras och nu säljs äldre modefoto för allt högre priser på konstauktioner. Fotografiernas särskilda kvalitet som skildrare av tidstypiska normer om utseende och kvinnoideal är ett värde som lagts i dagen när tid passerat. Vad som ansågs vara modebildens svaghet, att den tagits på uppdrag och i ett kommersiellt syfte, är nu en styrka. Silhuetterna, minerna, frisyrerna och kläderna visar mer effektivt på samtidens ideal än annat fotografi.
”Ge dina gestalter en hållning som berättar vem de är” sa Leonardo da Vinci till sina lärjungar. Jag vet inte om hovfotograf Ferdinand Flodin sa detsamma till sin elev Kerstin Bernhard. På annonsbilden från Löfsko tagen av Bernhard på 50-talet avslöjar modellens feminina hållning den personlighet hon vill ge sken av, en attityd som är långt från den som återfinns hos den pojkflicka från början av 80-talet som bestämt är på väg någonstans i ett foto av Olle Bogren.

Att dåtidens finkulturella sfär fnös åt modefoto kan vi kalla motsägelsefullt om vi är snälla, hycklande om vi är ärliga. Lotta och Tonie Lewenhaupt har ställt samman 60 års modefotografi av 23 svenska fotografer till utställningen och de som tog bilderna till magasin som Damernas Värld och Femina var till exempel George Oddner och Didrik Bellander. När de fotade annat var de Sveriges mest respekterade fotografer.
 I dag sys modebilder ihop i Photoshop. Fotografierna är inte, som förr, underordnade verkligheten. Dåtidens fototekniska begränsningar gav en bild som var mer beroende av omständigheter och slump. Fotografen var tvungen att få med allt på samma negativ eller dia-ruta, det väntades på rätt ljus och en modell med dålig hy var en katastrof. De bilder som finns på Fotografins Rum nu har i de flesta fall mer gemensamt med dokumentärfotot än med det moderna modefotografiet.

Samtidigt visas utställningen om Ingrid Schrewelius, modejournalisten som dog år 2005 och som väl alla över tjugo har en relation till. Vid ett tillfälle i tioårsåldern satt jag med en deprimerande, socialrealistisk barnbok presenterad i svartvita bilder, historien om två små barn som gått vilse. Så kom en modevisning kommenterad av Schrewelius på tv:n – vilken befrielse!
Utställningen är inte enbart modehistoria utan även journalistdito, Schrewelius var Aktuellts första kvinnliga reporter. Hennes röst plockades bort från inslagen och en manlig lades på.
”Du kan väl rapportera om mode” tyckte redaktionen, hon var ju kvinna. När hon kom till Paris för första gången visste hon inget om mode.  Anekdoterna, till exempel den om en intervju med Pierre Balmain där han själv skrivit frågorna, är en berättelse om hur livet består av tillfälligheter. Här finns rörliga bilder från Lilla Journalen och Månadsjournalen, teckningar hon samlat på sig och några av hennes klänningar - Schrewelius älskade att vara vackert klädd. 
Konstnären Christian Boltanski har en idé om att alla över femtio år ska ha sitt eget museum och alla under femtio ska sköta dessa. Ingrids dotter Bodil Schrewelius har gjort research för att hedra och minnas sin mors folkbildande insats. Det är inte ett museum men en utställning och det är fint.

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!