Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tine Gøtzsche

Prins Henrik vägrade bli begravd intill Drottningen

Danska tv-profilen Tine Gøtzsche skriver krönikor om det danska kungahuset i Kvällsposten.
Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Ett år utan Prins Hemrik.

Natten mellan den 13 och 14 januari förra året skickade det danska kungahuset ut pressmeddelandet som alla visste var på gång. 

Det stod: ”Hans Kungliga Höghet Prins Henrik somnade stilla in tisdagen den 13 februari på Fredensborg Slott. Prinsen var omgiven av Hennes Majestät Drottningen och deras två söner.”

Dödsbudet kom inte som en överraskning. I ett par veckor hade Prins Henrik vårdats på sjukhus. Hans tillstånd försämrades successivt. Kronprinsen avbröt besöket på vinter OS i Sydkorea och när prins Henrik tisdagen den 13 februari kördes till Fredensborg för att ”tillbringa sin sista tid”, som Kungahuset formulerade saken. Då förstod alla att det var fråga om kort tid kvar i livet.



Danska flaggor på halv stång vid prins Henriks död.
Foto: FRITZ SCHIBLI / EXPRESSEN/KVP

Samtidigt överraskades många av den ström av sympati och deltagande efter prinsens död som kom från hela Danmark. Bara timmar efter dödsbudet började folk lägga blommor på alla de platser där prinsen hade bott. Naturligtvis utanför Fredensborgs slott på Nordsjälland, hans favorithem, där hans hustru och söner var vid hans sida till den allra sista stunden – men också utanför Amalienborgs slott i Köpenhamn, Marelisborgs slott i Aarhus och vid Gråsten slott på södra Jylland växte havet av blommor.

Prins Henrik var en man som de flesta på ett eller annat sätt förhöll sig till. Då han för första gången kom till Danmark, en höstdag 1966, och blev mottagen på flygplatsen av sin trolovade, tronföljaren Prinssesan Margrethe, blev den tjusige franske diplomaten betraktad som ett exotiskt väsen – och han blev snabbt populär. Men det vändes till en viss skepsis mot honom. Många menade att han var ”lite för fransk” både i sin stil och sina uppfostringsmetoder.  Det skämtades om hans franska uttal av det danska språket, även om prinsens danska ordförråd var ganska imponerande. Men han var ingen genomsnittsdansk och det var svårt för många att acceptera.

När prinsen 2002 i en berömd intervju med tidningens BT;s hovreporter Bodil Cath sa att han kände sig förbrukad, så startade det en intensiv debatt om prinsen och hans roll i det danska kungahuset. Hans uttalanden skulle ses mot bakgrund av den traditionella nyårsmottagning som Drottningen årligen håller för den diplomatiska kåren. 

Just det här året fick Drottningen förhinder, och Kronprins Frederik övertog värdskapet i hennes ställe och höll tal till gästerna med Prins Henrik vid sin sida. Men Prins Henrik menade att han själv skulle ha varit mottagningens värd och såg det som ett tecken på att han inte räknades.



1963. Drottning Margrethe och prins Henrik gifte sig och vinkade sedvanligt till det danska folket.
Foto: JAN DELDEN

Det blev starten på en slags kunglig jämställdhetsdebatt – varför blev en manlig regents hustru majestät och Drottning, när en kvinnlig regents man man varken får kung- eller majestätstitel? Det är i och för sig uppenbart könsdiskriminerande, men på en nivå där det är mycket svårt att hitta likasinnade som har sympati för den sak som prinsen försökte föra upp på dagordningen. Hans önskan om erkännande mynnade bara ut i en massa förlöjliganden – och en titel som prinsgemål, som skulle vara erkännande av den roll som han spelade som stöd åt Drottningen.

Bilden av den förnärmade prinsen, som var upptagen av titlar och rang ändrades 2010, då min kollega Stéphanie Surrugue i boken "Enegænger” tecknade både ett varmt och nyanserat porträtt av Prins Henrik. Det blev startskottet för en helt ny popularitet – plötsligt beskrevs prinsen som full av humor, som en konstnärlig och kär människa, en mycket begåvad man med ett stort intellekt som mitt i tillvaron som prinsgemål förmådde att ta vara sig själv och den mångfacetterade person som han var. Prinsen gav ut dikter, avtäckte egna skulpturer och när han en söndag 2013 kom på oanmält besök till fristaden Christiania och beryktade Pusher street så var uppmärksamheten stor. Det var som om Prins Henrik äntligen blivit en av folket på sitt eget, lite aristokratiska sätt och trots sin mycket franska framtoning.


LÄS MER: Hon är Kvällspostens nya kungligt-krönikör 


Prins Henrik väckte stor uppmärksamhet i Danmark.
Foto: / POLFOTO / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ

De sista åren i Prins Henriks liv blev hans förhållande till offentligheten åter satt på prov. I Drottningens nyårstal för tre år sedan berättade hon att Prins Henrik hade beslutat sig för att gå i pension. Det väckte uppmärksamhet – för kunde han tillåta sig det – när hans hustru oförtrutet fortsatte med sina dagliga sysslor? Och det blev helt fel när hovet sommaren 2017 meddelade att Prins Henrik inte önskade sig att begravas  tillsammans md sin hustru i Roskilde domkyrka, där danska kungar och drottningar genom århundranden förts till sista vilan. Prinsen menade att det inte var passande att låta sig begravas där, när nu Danmark inte hade givit honom majestätstiteln som han menade borde varit hans. Det danska folket menade att han svek sin hustru genom att inte vila i den sarkofag som en av Danmarks allra mest erkände konstnärer redan hade jobbat med i många år.

Bara en månad senare meddelade kungahuset att Prins Henrik led av demens. För några blev det förklaringen till det beslut som uppfattats som både irrationellt och barnsligt. Kritiken tystnade. Nu skulle prinsen få lov att vara i fred.

Med den förhistorien kan det vara överraskande att det danska folkets deltagande i Prins Henriks död och begravning blev så massivt, innerligt, varmt och kärleksfullt. Det gjorde tydligt intryck på hela den kungliga familjen, att så många människor valde att visa sitt deltagande. Det framkom många roliga historier om prinsens långa liv i Danmark och veckan efter dödsfallet stod tusentals danskar i kö i bitande vinterkyla för att ge prinsen en sista hälsning och passera hans kista som stod i Christiansborgs slottskyrka mitt i Köpenhamn. Som ett slags erkännande av hans trofasta stöd åt Drottningen.


Dronning Margrethe och Prins Henrik när drottningen fyllde 73.
Foto: PATRICK VAN KATWIJK / STELLA PICTURES

I februari i år markerar den kungliga familjen att det nu är ett år sedan Prins Henrik stilla somnade in. 

Den 20 februari – på ettårsdagen av hans begravning – har Drottningen bjudit in bland andra den kungliga familjen och prinsens nära vänner till en minneskonsert i Fredensborgs slottskyrka. I trädgården utanför slottet vilar nu Prins Henrik. 

Halva hans aska ligger i en urna i slottsträdgården. Den andra halvan är spridd över de danska farvattnen. Det var så Prins Henrik ville ha det.