Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Dzamic

Susanna Dzamic: "Vad är det med föräldrar?"

Nu känner jag mig uppgiven på riktigt. Vad är det med oss föräldrar? Jag  skäms när jag tar del av de texter som har delats friskt på sociala  medier den senaste veckan.

Ola Olofsson skrev i HD och efterlyste föräldraansvar efter ett besök i äldsta dotterns klass. Hon går i första klass. Han möttes av en skara otåliga barn som sa emot sina lärare och inte brydde sig om när de blev ombedda att vara tysta. På rasterna var barnen taskiga mot varandra.

Hur har våra barn blivit på det här sättet? Jag hör barn som tilltalar sina föräldrar och andra vuxna fullständigt respektlöst. Jag ser föräldrar som inte markerar.

Förra helgen var det en demonstration på Davidshallstorg. Tror att den hade med registreringen av romer att göra. Den var lugn och sansad.


Jag stannar till på andra sidan gatan innan jag drar vidare. Då hör jag en mamma som är ute och shoppar med sin dotter i 10-års åldern – "Om de kommer hitåt så bara sparka dem på benen!". What? Vad får flickan för bild av demonstranter? Varför berättade hon inte att alla har rätt att göra sin röst hörd. Att säga ett par ord om demokrati i stället för att uppmuntra till våld hade varit på sin plats.

Vad gör vi som är viktigare än att fostra vänliga och omtänksamma individer? Just nu verkar det som att MMAfarsans blogg är någonting på spåren. När jag läste hans blogg och Ola Olofssons artikel så insåg jag att de hänger ihop.


MMAfarsan var på gymnastikträning med sin lilla dotter och alla som har följt med sina barn på aktiviteter vet hur det är. Man sätter sig ner och tittar ut mot barnhavet och efter stund känner man hur trött man är. Man konstaterar att det faktiskt är riktigt skönt att bara sitta ner en liten stund, följa sitt barn med blicken och låta tankarna vandra. Man säger till sig själv att så här ska jag göra oftare. Bara ta en paus och vila mitt i vardagen. Du byter ett par ord med någon annan förälder. Ibland bryts dina tankar av att du känner ditt barns blick som söker din för att se om du verkligen tittar. Du ler och nickar bekräftande, visar tummen upp lite i smyg. Barnet ler tillbaka.

G som i gemenskap. Ett fint ögonblick. Ett sådant som man hoppas att man ska komma ihåg när man blir gammal.

Men på gymnastikträningen försökte barnen förgäves fånga sina föräldrars blickar. Föräldrarna var fullt upptagna med sina smartphones. Ingen tittade på barnen. Tio föräldrar tittade ner. Inga blickar möttes. Hur kan föräldrar inte förstå att det skickar skitsignaler till barnen.


Vad gör barn när de inte blir sedda och bekräftade? De ser till att få uppmärksamhet.

Jag läste en barnbok en gång som handlade om Britta som bodde i en modern och lyxig lägenhet. Hennes föräldrar jobbade jämt. De hade inte tid att prata med henne men hon fick allt hon pekade på. En gång hade Britta tjatat sig till ett besök på Gröna Lund och hon fick allt godis hon pekade på. Föräldrarna kunde inte säga nej fast de visste att det blev för mycket. Till slut spydde Britta upp allt och de åkte hem. Då pysslade föräldrarna om henne och hon fick sova i föräldrarnas säng. Britta njöt. Äntligen fick hon lite uppmärksamhet. Men det var ju bara en saga.

Vi pratar om att bry oss, köpa rättvisemärkt och gillar allt som rätt och riktigt. Men om vi nu gör allt rätt så borde vi ha fina harmoniska ungar eller hur?

Det snackas mycket om att göra rätt men det ser ut som att någonting är fel.