Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Dzamic

Susanna Dzamic: The Gekås collection nästa

Karl Lagerfeld samarbetade med H&M. Vem blir näst på tur att inleda ett samarbete med Gekås?
Foto: Robin Aron

Du har säkert gått förbi och sett de få plagg som blev över. Några  halsband, figursydda klänningar, i stora storlekar, och skor. En vecka  tidigare hade det varit ett stort ståhej när klädkedjan slog upp  portarna och senaste samarbetet med en känd designer presenterades.

Då trängdes hundratals kvinnor utanför portarna. De var lika fokuserade som soldaterna i "Gladiator" och på given signal rusade de in mot klädstängerna och ryckte åt sig allt de kunde komma åt. De här tillställningarna plockar fram väldigt otrevliga sidor hos vissa. Vet de ens vad de sysslar med?


Skit samma. Det gäller att äta eller ätas.

Släääääpp fram mig! De struntar i om de får tag på rätt storlek eller inte, de ska bara ha. Vissa har gjort det till en affärsidé i affärsidén. De tar allt de kommer över och innan lunch ligger plaggen ute till försäljning på nätet och eftersom det råder masspsykos bland landets kvinnor så är många beredda att betala långt över butikspris för att köpa någonting som de troligtvis aldrig kommer att använda.

De här plaggen blir nämligen omoderna väldigt snabbt. Kollektionerna är välexponerade så är det är lätt att känna igen dem. Men jag ser dem aldrig. Var är alla Missonikoftor som såldes förra året? Jag tror att jag såg två på en after work veckan efter släppet. Sen dess har jag inte sett det välkända sicksackmönstret förrän jag gick förbi en second hand-butik i veckan.


Det är tio år sedan fenomenet dök upp. H&M var först ut. Du var kanske där när Karl Lagerfelds upphaussade kollektion släpptes? Jag fattade ingenting. Året därpå hade jag nästan fattat grejen. Det pratades och skrevs i månader om Stella McCartneys kläder innan de väl hängde i butikerna. De kändes fräschare än Karls så jag traskade dit i god tid på väg till jobbet och fick en chock. Det var ett slagfält! Jag insåg att jag aldrig skulle överleva och gick vidare.

Nu står dessa samarbeten som spön i backen och det är inte lika spännande längre. Det är ett kortvarigt rus att ha kommit över en Matthew Williamson-bikini i fel storlek. Att Lindex plockar upp honom igen fyra år efter H&M känns inte så kul. Jag tvivlar på att jag kommer att se några av de kläderna och i det här fallet tror jag inte bara att det beror på att kläderna hänger i folks garderober utan för att de hänger kvar i butikerna. Hade jag varit butiksföreståndare så hade jag haft precis så många plagg ute så att det skulle uppfattas som att det nästan var slutsålt och att det var bäst att skynda sig om man skulle lyckas lägga vantarna på ett plagg. Man vill vara jägaren som lyckades fånga ett plagg.


Men nu när de andra kedjorna skriker ut sina färgglada budskap så går H&M vidare. De har blivit lite hemligare, exklusivare och med mer creddiga samarbeten. Mer smakfullt och inte lika skrikigt. Och det tror jag beror på att hela beteendet kring det här fenomenet börjar kännas omodernt.

De speglar det sämsta av konsumtionssamhället. En girighet som går stick i stäv med den långsiktighet och hållbarhet som vi så gärna vill bli förknippade med nu förtiden.

Att stå i kö och slåss om plagg som man sedan inte använder, bara för att kunna skryta om det som en slags trofé, känns bara smaklöst. Då är man verkligen klädkedjornas bitch. Det är ingenting som den upplyste konsumenten vill veta av så jag tror att fenomenet snart lämnar storstan och drar vidare. Jag blir inte förvånad om Matthew Williamsons nästa samarbete blir med Ullared. The Gekås collection.