Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Dzamic

Jag är rädd att även jag är fel sorts feminist

Det har sjudit ordentligt i de olika feministiska lägren den senaste veckan, och eftersom min krönika publiceras på fredagar så är jag sist på den första fittstims-bollen.

Men det är inte turordningen som är viktig i den här frågan utan att bollen faktiskt är i ständig rörelse framåt. Varje centimer räknas.

I går kväll sändes andra delen av Belindas kamp och kanske är sociala medier fulla av nya åsikter och tankar om programmets andra del som handlade om män. Feministernas främsta hatobjekt. Kanske kommer kommentarerna från upprörda män den här gången?

Efter första delen så följde jag först diskussionerna på sociala medier utan ha sett programmet och jag förstod snabbt att Belinda Olssons insats i tv-programmet "Fittstim - Min kamp", inte var uppskattad av "riktiga" feminister. Att hennes naiva och högst personliga frågeställningar var ett slag i ansikten på vår mångåriga kamp för ett jämlikt samhälle. Att det handlade för mycket om Belinda. Ja men det är ju just det som är programmets premiss. Det var väl inte tänkt att vara ett djupgående, analyserande program? Det är som att kritisera Patrick Sjöbergs program för att handla för mycket om honom och hans funderingar och för lite om djupgående analyser.


Jag fick känslan av att Belinda hade förrått hela kvinnokampen, att hon hon hade tagit den behå-lösa kampen från 60-talet och pressat in den i en wonderbra med en fjäskig "kleevage" som resultat. Belinda har blivit fel sorts feminist. Sociala medier känns ibland som en stor skolgård och nu var Belinda plötsligt ute ur gemenskapen. De andra tjejerna står i en klunga och visar tydligt att hon inte är välkommen. Så kan det vara ett par dagar och sedan är allt som vanligt igen. Ett par dagar senare är det någon annan som gör något som inte passar och då åker hon ut i kylan.

Det här är ett beteende som verkar finns kvar långt efter det att vi har gått ut skolan och i bland kan man fråga sig vilket som är det största hotet mot feminismen!?

Så jag kollade på programmet och tyckte att det fanns betydligt mer intressanta saker i programmet att hänga upp sig på än frågeställningen "Har feminismen gått för långt?". Tänk att det i vårt upplysta samhälle fortfarande finns vuxna kvinnor som inte vet vad feminism är. Att de tror att det går ut på att hata män och ha hår under armarna. Kvinnor som inte verkar tycka att lika lön för lika arbete är någonting att tjafsa om. Vilka är dessa kvinnor? Hur ser deras liv ut?

Jag vill veta vad de tycker är viktigt i livet. Det var framförallt en nöjd kvinna som tyckte att, "vi har det ganska bra vi tjejer!". Vilka tjejer är det som är "vi" för henne? Menar hon dig? Menar hon mig? Vad är ganska bra? Det är de här kvinnorna som jag blir nyfiken på när jag ser programmet.


Jag är rädd att även jag är fel sorts feminist. Jag kan till och med skämta om feminism och om ojämlikheter. Jag är till exempel ganska säker på att manliga krönikörer i snitt har mer i arvode och att min krönika därför borde sluta hä...

Men jag struntar i om jag betraktas som lite sämre av de riktiga feministerna, som om jag skulle vara som andrasorteringen av porslin med så små feministdefekter att det knappt syns vid första anblick men där mina skavanker tydligt skulle synas vid en närmare granskning.

Jag tror inte att Belindas program kommer att få någon feminist att sluta kalla sig feminist men kanske kommer vi att bli några fler.

Det gäller som sagt att hålla bollen i rullning. Tillsammans tjejer! Tillsammans.