Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Dzamic

Dzamic: Två känslor dominerar förra året

Eftersom jag tillbringade större delen av förra året i en radiostudio på  Baltzarsgatan i Malmö så är det från det perspektivet som jag  sammanfattar året som gick. Två känslor dominerar. Två ytterligheter.

Den första är människors engagemang. Det finns väldigt många som drar i gång insamlingar. Vardagshjältar som cyklar, paddlar, stickar, springer, sjunger och går för en god sak.

Det skulle lätt gå att skapa en helt ny radiostation som bara fokuserar på insamlingar. "Charity-Radio", det skulle inte vara några som helst problem med att fylla programmen från morgon till kväll med godhjärtade människor. Men eftersom det inte är den sortens radio P4 sysslar med så är det långt ifrån alla som får en möjlighet att berätta om sina insamlingsprojekt. För ett par år sedan så gav en cykeltur till Paris garanterad uppmärksamhet, men nu är det så hård konkurrens att det krävs lite mer för att gå igenom det redaktionella nålsögat.


När tyfonen Haiyan svepte över Filippinerna i början av november och gjorde 3,5 miljoner hemlösa så tog det bara ett par dagar innan människor, som trots att de själva har fullt upp med sina egna vardagsliv, ändå fann lite extra tid och kraft i novembermörkret för att hjälpa medmänniskor på andra sidan jordklotet. Jag antar att det är en positiv sak med globaliseringen. Att det i olika krissituationer inte är lika stort avstånd mellan oss och dem. Det är nästan tvärtom. Det känns som att vi har lättare för att vara generösa om det finns ett visst avstånd.

I nyhetssammanhang pratar man ofta om "närhetsprincipen". Att vi människor i första hand är intresserade av saker som händer nära där vi bor och att vårt intresse avtar med det geografiska avståndet. Men när det gäller omtanke och viljan att hjälpa andra så har det blivit tvärtom. Vi har inga problem med att lägga tid och pengar på att hjälpa människor i Filippinerna eller stödja "Musikhjälpen" med att samla in pengar så att flickor som lever utanför vår trygghetszon ska få överleva sin graviditet och förlossning. "Det är väl klart att man gör vad man kan!" "Självklart" är ett ord som alltid dyker upp i de här sammanhangen.


Men hur är det med närhetsprincipen när det gäller omtanke och förståelse för andra människor? Hur självklart är det då?

På samma sätt som jag har imponerats av många människors engagemang så förvånas jag över bristen av tolerans hos andra. Som programledare så kommer jag ofrivilligt i kontakt med onödigt mycket ilska. Jäklar vad folk är snarstuckna. Att lyssna av telefonsvararen som går rakt in i studion påminner om rysk roulett. Det kan vara lyssnare som tar sig tid att kommentera någon fråga eller som tipsar om någonting eller kommer med konstruktiv kritik. Ni ska veta att era samtal är guld värda.


Men det kan lika väl vara någon som bara vill lätta på trycket lite. Ja, bara säga sin mening angående någon laddad politisk fråga eller skälla ut oss programledare på grund av vår blotta existens. Eller på ett väldigt otrevligt sätt berätta för oss att vi omedelbart borde säga upp oss eftersom vi har fruktansvärda röster som det inte går att lyssna till eller för att vi skrattar för mycket. Ja, du kan ju själv tänka dig hur det skulle kännas om det står någon som du inte känner som skäller ut dig för att du är du, samtidigt som du försöka göra ditt jobb.

Att vissa tycker att det är lika självklart att få kränka andra människor som andra tycker att det är självklart att hjälpa till. Men tänk om det ligger någonting i min teori om avstånd, då skulle det ju faktiskt till och med kunna vara samma människor.