Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Dzamic

Dzamic: Tempen på en
arbetsplats är lätt att ta

Det finns ganska enkla sätt att ta tempen på en arbetsplats.

Hur är stämningen på ditt jobb förresten? Gillar du din chefs ledarstil?

Är du glad eller har du en klump i magen när du går till jobbet?!

Det finns så klart mer än ett sätt att snabbt avgöra hur stämningen är på en arbetsplats men ögonrullningarna, de höjda ögonbrynen den lilla sidonicken, oftast i samband med en suck och att chefens namn nämns kan inte misstolkas, men det behöver inte nödvändigtvis betyda att chefen gör ett dåligt jobb, det kan bara vara en fas, bokstavligt talat.

Enligt Jeanette Paludan som jobbar med chefsrekryteringar finns det tre faser. Den första är "tillhörarfasen", smekmånaden.

Den är häftig och kul men även något otryggt. Efter det kommer "rollsökarfasen", som även kallas för konflikten. Det är den här fasen som jag kallar "ögonrullningsfasen" och här går effektiviteten ner rejält eftersom det går åt mycket energi när man pratar bakom ryggen på chefen. Men det får hen bara tugga i sig. Det är inte personligt, det är bara så det måste vara för att komma vidare till fas tre, om nu chefen klarar sig ända dit.


Det är nämligen ofta i konflikten som chefen ryker eftersom effektiviteten dyker. Okunskap om hur människor fungerar kan sätta käppar i hjulet på verksamheten som sparkar chefen och tar in en ny i stället, och vad händer då? Jo vi börjar om på nytt och förlorar ytterligare ett par effektiva år. Om styrelsen i stället har is kalsongerna och rider ut den här fasen blir alla till slut belönade med "Teamfasen". Nu ökar effektiviteten igen.

Den viktigaste egenskapen hos en chef, enligt Jeanette, är att personen i fråga tycker om människor och känner empati. Jag har haft fördelen att arbeta på många arbetsplatser och med det träffat en del chefer. Vissa bättre än andra. Alla har inte ens velat leda och jag har till och med haft en som inte ens verkade gilla människor.

Han utryckte också tidigt att han tyckte att kvinnor som pratade skånska var det mest oattraktiva han visste. När vi satt på möten och kvinnor med skånsk dialekt, det vill säga alla, pratade så riktigt såg man hur han led.

Jag har varit på arbetsplatser som påminde mer om en skolgård och där "silent treatment", tillhörde vardagen. Jag har även stött på chefer som ger sken av att bry sig men som inte tar ett enda beslut utan bara duckar och inväntar nästa, högre position.


Men jag har så klart också haft jättebra chefer.

En sak som jag har lärt mig är att på de arbetsplatser där chefen är snabb med att säga att man måste ha högt i tak, är det precis tvärtom.

Så det kan vara en liten varningsklocka. Jag har aldrig varit på en arbetsplats med "högt i tak" där kreativiteten och öppenheten flödar på mötena. För det är just här, på möten som man kan sätta betyg på chefen och arbetsplatsen.

Du märker direkt om man respekterar varandras åsikter. Låter varandra tala till punkt.


Jag har suttit på möten där alla avbröt en kollega varenda gång hon försökte säga någonting. Nej, det var inte jag. Var uppmärksam nästa gång du sitter där. Är människor frustrerade och går upp i falsett, ifrågasätts varje försök till förslag?

Vissa möten verkar gå ut på att göra det så tydligt som möjligt för chefen att man inte tycker att hen vet någonting om verksamheten. Att det blir en ventil för missnöje.

Kan vi inte i stället göra ett experiment?

Säg någonting positivt på nästa möte. Låt alla tala till punkt. Flytta ner rösten från halsen till magen. Lyssna aktivt.

Låtsas göra anteckningar. Ja, låtsas om det behövs. Fake it till you make it. Det kan det väl vara värt om resultatet kan bli en trivsam arbetsplats.