Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Dzamic

Dzamic: Som att vi alla är förprogrammerade

"Där är den där snubben igen – jag ser honom jämt", säger min dotter och pekar mot en man som jag aldrig har sett förut. När jag påpekar detta så ser hon förvånad ut. Eftersom vi bor i samma stad och går på samma gator så borde vi väl stöta på samma människor? Men så är det inte.

Vi har inte samma rörelseschema. Inte samma livskoreografi. Jag inser att trots jag har bott i Malmö i hela mitt liv så finns det massor av människor som jag aldrig ser. De hade lika gärna kunnat bo på en annan kontinent. Samtidigt finns det människor som jag ser med en viss regelbundenhet. Människor som jag aldrig har pratat med och som jag aldrig kommer att prata med men som är en del av mitt liv.


Jag ifrågasätter inte varför vissa dyker upp med jämna mellanrum, men jag noterar det. Det finns en man som jag har sett i alla fall en gång om året sedan i slutet av 80-talet.

Har han lagt märke till mig och tycker han att jag också börjar se gammal ut? Jag har för mig att han fortfarande har samma rock, och samma glasögon. Han har alltid ett litet leende på läpparna som avslöjar att han har ett rikt inre liv. Jag tror inte jag kan konkurrera med det som händer i hans huvud, så kanske har han aldrig lagt märke till mig.


Ibland känns det nästan som att ödet är inblandat.

Jag har träffat människor, och när vi har börjat prata så har det visat sig att vi har minst hundra gemensamma nämnare och vi har varit på samma ställen minst hundrafemtio gånger och ändå har vi aldrig stött på varandra.

Då uppkommer alltid samma frågeställning. Hur många gånger har vi råkat snudda vid varandra utan att se varandra? Hur många gånger har vi stått med ryggarna mot varandra i någon bar? Råkat gå om varandra med en minuts marginal?


Visst hade det varit roligt att i efterhand kunnat se våra rörelsemönster. Som två punkter som rör sig mot och ifrån varandra. Den gudomliga koreografin. Det är som att vi alla är förprogrammerade. Vad är det som gör att vi träffas just vid ett speciellt tillfälle?


Vad är det som gör att vissa punkter stöter ihop och att andra aldrig ens är i närheten av varandra. Jag har stött på bekanta av en tillfällighet i Australien. Vi var på samma bar vid exakt samma tidpunkt. Punkter på samma ställe vid samma tid.

Det kan vara plågsamt när två punkter möts vid fel tillfälle. När känslorna är rätt men tidpunkten är helt fel. Det är nästan som att tiden har gjort ett litet felskutt och att punkterna har kommit ur sina banor. Hur man än försöker så går det inte. Man kan inte styra den gudomliga koreografin. Så glider punkterna långsamt ifrån varandra igen. Kanske kommer de att mötas igen senare i livet. Det händer att jag känner på mig vem jag kommer att stöta på när jag går ut. Som att min punkt går händelserna i förväg. Det är praktiskt, eftersom jag då kan fixa till mig lite i fall man vill göra ett gott intryck på personen i fråga.


Vissa punkter blir bättre med åren, eller mer kompatibla. Punkten som jag har ett barn tillsammans med är ett perfekt exempel. När vi äntligen träffades hade vi varit på samma konserter sedan vi var i sena tonåren. Kanske såg jag honom i ögonvrån och tänkte... mes. Kanske såg han mig och tänkte... Ja, vad vet jag?

Hade någon viskat i mitt öra att det var mannen som jag skulle få ett barn tillsammans med så hade jag skrattat högt.

Men så gick åren och plötsligt så var tidpunkten rätt och punkterna råkade befinna sig på samma fest. Men kanske var det inte slumpen.

Kanske var det bara den gudomliga koreografin.