Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Dzamic

Dzamic: Sällan folket
ser mer nöjda ut än då

Det finns smala attraktiva människor som blir förvånade över hur illa de blir behandlade när de har en "fatsuit" på sig. Den positiva uppmärksamhet som de är vana vid att få när de träffar nya människor, och de uppskattande blickar som de brukar mötas av när de kommer in i ett rum, är som bortblåsta.

Plötsligt blir allt så mycket svårare. De får ingen service i affärer. Snarare tvärt om. Dömande blickar och sårande kommentarer blir vardagsmat. Ja, så snabbt kan det vända och medmänniskor visar plötsligt upp helt nya sidor


Jag vet hur det känns. Ja, nu har jag inte haft en fatsuit på mig bokstavligt talat, men erfarenheten av ett liknande bemötande har jag absolut. Det som representerar fatsuiten i min erfarenhet är kommersiell radio. Under de år som jag jobbade med "fulradio" så var jag alltid beredd på att bli ifrågasatt. Jag vet inte hur många gånger det hände att när någon hörde att jag jobbade med reklamradio så tyckte de sig att ha rätten att föraktfullt spotta ur sig att de hatade den formen av radio och att de aldrig i livet skulle kunna tänka sig att lyssna på det.

De var generösa med sina synpunkter om hur fördummande det var, och de var alltid noga med att berätta att de bara lyssnade på P1. Det är sällan människor ser mer nöjda ut över sin egen förträfflighet än när de berättar att de är P1-lyssnare. Det är som att de gör en kort konstpaus och inväntar beundran, applåder och ett medlemskap i Mensa. När jag berättade för mina kollegor i Stockholm eller Göteborg om kylan så blev de förvånade. I de större städerna är det tydligen inte lika fult utan bara ytterligare ett alternativ.


Jag är samma person vare sig jag jobbar på fulradio eller finradio, det vill säga Sveriges Radio. Jag är intresserad av samma ämnen. Jag har samma infallsvinklar, lika bra omvärldskoll, är lika intresserad och allmänbildad men jag blir behandlad på två helt olika sätt.

När jag ringer från Sveriges Radio och presenterar mig öppnas dörrar. Jag får i princip vem som helst att ställa upp som gäst. De bokar om möten för att vara med i en telefonintervju på tre minuter. Det är en underbar känsla. Alla är välvilligt inställda och vill hjälpa till. När jag kom till reklamradion så försvann den känslan.

Det finns vissa människor som aldrig skulle tänka sig att vara med. De tror att deras trovärdighet skulle ifrågasättas om de skulle förknippas med svisch och svosch-radio. Det blir svårare helt enkelt.


Jag har varit på fest där värdinnan när hon berättat vad jag jobbar med, blixtsnabbt, som för att rättfärdiga mig, eller sig själv, gjort ett omedelbart tillägg om att jag faktisk är väldigt begåvad, lite av undantaget som bekräftar regeln faktiskt.

Så vad är egentligen skillnaden för oss som arbetar med radio då? Ganska stor faktiskt. Drömmen vore att ta de resurser som finns på SR och som jag tackar dig licensbetalare för. Reportrar, producenter och teknik som fungerar, och gör den inte det så åtgärdar en tekniker problemet på studs. På kommersiell radio sände vi i mörker eftersom glödlampor i studion inte prioriterades. Tyvärr så får kärnverksamheten inte kosta någonting men friheten vid mikrofonen är desto större. Den ängslighet som kännetecknar P4 i dag gör det väldigt svårt för oss programledare att göra ett bra jobb. Det krävs väldigt många ord för att säga så lite som möjligt. Och i det läget spelar det ingen roll vilka gäster du kan ringa in.