Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Dzamic

Dzamic: Lumpen i nostalgiskt skimmer

Jag stod i baren och pratade med en kompis. Vi pratade om gemensamma  vänner och det visade sig att många av min kompis och mina gemensamma  manliga vänner hade gjort lumpen tillsammans. När han stod där och  berättade om deras lumparminnen insåg jag att jag började känna en viss  avundsjuka.

Visst, nu återberättades det med ett nostalgiskt skimmer och vi skrattade båda gott när han berättade om en djävulsk marsch som pågick under en veckas tid. Minimalt med sömn och en veckas marscherande resulterade i att min kompis var så trött att han hallucinerade. Han tyckte att det var konstigt att befälet inte stoppade killen framför honom som marscherade iförd mockasiner och pyjamasbyxor.

När jag var yngre hörde jag en massa plågsamma mönstringshistorier. Då umgicks jag nästan bara med människor som inte ville göra lumpen så de använde all sin fantasi och kreativitet åt att försöka skaffa sig en frisedel.

De kunde så klart även nöja sig med samhällstjänst och att få jobba på någon förskola. Men fasan var att tvingas göra lumpen mot sin vilja där enda utvägen var vapenvägran med fängelsestraff som påföljd. Så det var viktigt att vara förberedd och att ha koll på vad man skulle säga.

Jag vet inte om det bara var tröttsamt för dem som höll i mönstringen och behövde lyssna på mer eller mindre begåvade föreställningar som gick ut på att övertyga de ansvariga om att de absolut inte var lämpade för att försvara Sverige, eller om de hade svårt att hålla sig för skratt. Jag har suttit med när kompisar i riskzonen för mönstring har jämfört olika idéer och delat vattentäta strategier om hur man lurar systemet: "Man ska inte säga att man inte kan tänka sig att hålla i ett vapen och att man aldrig skulle kunna skjuta en människa. Det där går de inte på. Nä man ska låtsas vara en "stridspitt" och bara prata om hur mycket man längtar efter att få skjuta. Gärna fråga om det finns något vapen så man får känna hur det känns att ha makt. Luftpeka med en pistol à la De Niro och säga 'Talking to me?' Säga att man längtar efter vapenmakt och att få respekt av alla drägg som man lika gärna kan skjuta".

Det var en attityd som automatiskt ledde till en frisedel, enligt dem som visste. Undrar hur många som i det läget kom på att det där med skådespeleri verkade vara kul och sökte in på Teaterhögskolan efter en felfri skådespelarinsats med en frisedel som belöning.

Så varför kände jag plötsligt en viss avundsjuka när jag tänkte på obligatorisk värnplikt? Jag är ju ingen stridspitt. Nä det handlar om helt andra saker. Tänk att få lagad mat tre gånger om dagen plus lite fika. Pannkakor på torsdagar. Att överlåta alla beslut åt någon annan som planerar dagens aktiviteter. Massor av frisk luft, fysiska aktiviteter och kanske till och med en hinderbana! Man träffar nya människor med olika erfarenheter från olika samhällsgrupper som du aldrig hade träffat annars. Det är förvillande likt de träningsresor till Kanarieöarna som jag har varit på.

Jag förstår problematiken med att ta order och stiga upp tidigt när man är runt 20. Då upplevs kanske många av sysslorna som helt meningslösa. Men för en vuxen kvinna som har golvet fullt av pusselbitar i en salig röra hade skoputsning varit en stund av meditativ sysselsättning. Får man inte kläderna tvättade också? Jag tror att antalet värnpliktiga hade ökat om de som söker skulle vara 48 i stället för 18. En paus mitt i livet innan man stressar vidare.