Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Dzamic

Dzamic: Känslorna har flyttat upp till huvudet

"Men jag är ändå glad att jag försökte. Skönt att få ett bevis på att jag ändå kan känna någonting".

Det  här hör jag oroväckande ofta. Det är alltid kvinnor som säger det. I  bland är kvinnan jag och det handlar alltid om relationer med män som av  någon anledning dog i sin linda.

Ja, anledningen var väl egentligen att det inte fanns någon ömsesidig attraktion till att börja med. Men vi är ändå nöjda med att konstatera att känslorna i alla fall finns där undanstoppade i en flyttkartong någonstans på något lager. Det är som ett kvitto från förvaringsfirman. Ja det stämmer. Dina känslor finns i gång elva, hylla sju.Tack! Det var skönt att veta.

Men det är ju helt sjukt att vi ska gå omkring och känna glädje över att känna så lite. Och vad är det vi känner när vi känner "något"? En liten miniatyrkänsla av en förälskelse? Eller tanken på den? Kvinnor mitt i livet som är kloka, attraktiva och roliga säger det som att det vore det mest naturliga i världen att inte ha högre förväntningar än så - "Men jag är faktiskt glad att jag kan känna någonting alls".


När jag påpekar den här iakttagelsen för mina väninnor efter det att de har sammanfattat sin senaste erfarenhet med en man, så skrattar vi. Vi inser det absurda i situationen. Hur hamnade vi här? Helt avtrubbade, eller snarare låsta. Givetvis omedvetet.

Kanske för att känslorna har flyttat upp till huvudet och vi intellektualiserar relationer och våra behov. Vad vet jag?

Men som vuxen så blir det svårare att träffa någon som man verkligen gillar. Listan ser lite annorlunda ut nu än när man var runt tjugo. Då räckte det i princip med att killen såg bra ut. Basta. Det räckte. Ja eller att han var cool och vad som gjorde en kille cool går jag inte in på. Sedan räckte det att han var rolig och gillade öl. Men nu...


Nu är listan så lång att man nästan måste hyra ett förvaringsutrymme vid sidan om känslorna på hylla sju för att den ska få plats.

Det är ju egentligen inte så konstigt. Ju mer man lär känna sig själv och ju fler erfarenheter man har desto enklare att veta vad man uppskattar och vad man inte uppskattar. Men det gör det oxå lättare för en kamel att hoppa baklänges genom ett nålsöga än att få ett godkänt av mig och mina medsystrar.

Det uppfattas som att vara kräsen. Ett ovanligt korkat uttryck. Som om hjärtat skulle kunna vara kräset? Eller är det hjärnan som förvirrar? Det verkar förresten vara likadant för alla som är över fyrtio oavsett om man är kvinna eller man. Det är fler saker som måste klicka.

Kanske befinner vi oss i skarvåldern. Att vi helt plötsligt tror att vi måste vara kloka och ansvarsfulla. Att det förväntas av oss. Tidigare gick vi bara på känsla när vi träffade någon och det kanske inte alltid var så lyckat men vem kunde klandra oss?


Vi var unga och dumma. Det fanns många charmiga slackers där ute som inte hade någon strategi för livet och som tog dagen som den kom.

Supercharmigt vid 25. Superjobbigt vid 45.

Så nu väljer hjärnan bort den kategorin och siktar i stället in sig på någonting som ser bra ut på pappret. En så kallad vuxen. Det är bara ett problem. De ansvarsfulla och kloka som på pappret verkar vara perfekta är inte alls lika roliga att hänga med.

Och det är det här som är skarven. Kampen mellan hjärnan och hjärtat. Det är som en vägbula man ska över och på andra sidan bulan inser vi att det är hjärnans fel att vi plötsligt nöjer oss med att känna något litet i alla fall.