Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Dzamic

Dzamic: "Ibland är jag nära att lyckas"

- Instagram, Foursquare, Tumblr, Facebook, Kik, Snapchat, Vine, fast det  använder jag inte, jag bara kollar. Räknas Skype? Nej det räknas  inte...

Det var det här svaret jag fick när jag frågade om vilka sociala medier min dotter använder. Jaha, det är alltså det här som vi föräldrar konkurrerar med. Det hade jag ingen aning om för femton år sedan. När jag nu tänker tillbaka på hur jag då tänkte att det skulle bli att ha ett tonårsbarn, så ser jag mig själv i en svartvit tillbakablick där jag rör mig lite snabbt och hackigt i en gammaldags stadsmiljö. Vänta är det inte August Strindberg där borta vid bänken? Nej så längesedan är det väl ändå inte? Det bara känns så.

Jag såg speciellt fram emot den här tiden på året då vi skulle sitta ihopkurade i soffan och se på filmer som jag hade valt. Klassiker givetvis. "Diktatorn", "Casablanca", "Singing in the rain" och "Gudfadern"-trilogin. Det skulle bli som att få uppleva allt igen för första gången. Jag skulle titta på henne i smyg och se hur hennes ansiktsuttryck förändrades. Hon skulle bli förtjust och vi skulle ha intressanta diskussioner. Vi skulle skratta åt Woody Allen och rangordna hans filmer. Hon skulle ha googlat på Martin Scorsese och satt ihop en lista på de filmer hon ville se: "Vill du verkligen börja med, 'Alice bor inte här längre'?" skulle jag fråga med illa dold förtjusning.


Men min plan har så att säga aldrig lyft. Vi har inte sett en enda av mina klassiker. Jag har prövat allt från omvänd psykologi till att låta som en försäljare från Göteborg som står på Södergatan och säljer disktrasor med fantastisk uppsugningsförmåga. Ingenting funkar. Ibland är jag nära att lyckas. Jag märker hur jag andas långsamt och försöker uppföra mig helt normalt. Blir jag för exalterad tappar hon omedelbart intresset. Men hur normalt jag än uppför mig så tröttnar hon innan förtexterna är slut. Att säga att det tillhör allmänbildningen att ha sett vissa filmer är lönlöst. Allmänbildning är tydligen ingenting som tonåringar går i gång på.

Som informations-junkie blir jag sjukt provocerad när det inte finns ett enda litet uns av lust att lära sig någonting som går utanför skolans korvstoppningsmåsten. Att ställa spontana följdfrågor vid läxförhör bemöts med ett "Det behöver vi inte kunna".

- Men vill du inte förstå hur det hänger ihop?

- Nej, fortsätt. Nästa fråga.

Jag vet inte om det är för att det tar för lång tid att googla någonting eller om det är den förklaring som jag föredrar att tro på som är förklaringen. Att dagens unga vet att de kan hitta vilken information som helst, när som helst och därför är allmänbildning helt ointressant.


Att en av de mest googlade frågorna i år var "Hur hånglar man?" tyder på att ungdomar söker den information som är relevant. En liten del av mig tror i och för sig att det är hipsters som står bakom ökningen av den här sökningen. Det passar ganska bra in på bilden av den avsexualiserade surdegsbagaren.

Men när det gäller filmerna så har jag nästan gett upp. Min senaste plan är att ta kontakt med olika sociala medier och lägga fram ett förslag om att en gång i veckan så blockeras allt. Det poppar upp en länk till en filmklassiker och när användaren har sett filmen och svarat på tre frågor så får de åter tillgång till sin Instagram. Men fram till dess så är det bara att krypa upp i soffan på julaftonsmorgon och se på nyklassikern "Ett päron till farsa firar jul".

Ja vad säger man? "It's a wonderful life"