Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Dzamic

Dzamic: "Han sitter och staplar klyschor"

I Gomorron Sverige sitter HIFs sportchef Jesper Jansson och sportchefen för Djurgården, Bosse Andersson och ska prata om den tragiska händelsen där en djurgårds-supporter fick sätta livet till.

Bosse har svårt att formulera sig och han verkar fortfarande var i chocktillstånd. Han sitter och staplar klyschor som, " Vi tar avstånd från våld", "Vi känner en framtidstro" och "Vi jobbar för en attitydförändring".

Det blir väldigt få konkreta svar och inga på vad klubbarnas egentliga ansvar är när det gäller huliganism, men de är båda överens om att det nu får vara nog. Bosse berättar att huliganer har varit uppe på kontoret och sagt att det är inte värt att slå någon på käften längre om det ska sluta på det här viset. Det är någonting i den meningen som stör mig.


När frågan kommer om hur klubben ska gå till väga för att komma till rätta med problemen, så svarar han att de står inför en verklighet och att de står för att driva en fotbollsklubb utifrån vad det står för, och att det inte är acceptabelt att slå någon på käften i en Djurgårdströja, och om man gör det så vill klubben inte ha med den personen att göra. De ska vara klara och tydliga med vad Djurgården står för men de behöver hjälp. En inte särskilt imponerande strategi. Man kan luras att tro att han inte säger någonting, fast det gör han.

Han och klubben har inte en susning. Det finns ingen plan. När han senare i intervjun ska ge ett konkret exempel på hur klubben ska markera blir svaret:

- Vi måste ha en värdegrund som är hållbar över tid, och det ska vi lägga in resurser på i det korta perspektivet, på att bygga upp".

Jaha, så det är nu det arbetet ska börja?

Jesper sticker inte under stol med att arbetet går alltför långsamt. Det är inte helt tydligt om riktningen ens är framåt. Han poängterar att det inte är första gången det händer och att det har konstaterats att det bara är en tidsfråga innan någon får sätta livet till. Nu vet vi klockslaget och debatten är i gång igen. Tydligen var han själv med om en incident för nästan tjugo år sedan som fortfarande hänger kvar.


Programledaren ställer följdfrågan med anledning av att han själv har varit med om saker för nästan tjugo år sedan och att han nu sitter i klubbledningen, om de har lyckats åstadkomma någonting under de här åren?

- "Inte ett skit!", måste jag säga, blir svaret på det.

Diskussionens ärligaste och viktigaste svar. "Inte ett skit!". Om man nu har vetat att det bara är en tidsfråga, har man bara inväntat katastrofen? Nu menar jag inte att HIF har hanterat det här problemet sämre än någon annan. Alla klubbar är medvetna om problemet och ämnet har givetvis varit uppe för diskussion på årliga träffar och seminarier... Ja det hoppas jag i alla fall.

Jesper bollar över ansvaret på samhället och på mig faktiskt. Han vill flytta fokus från klacken och pratar om attityden som råder på de andra läktarna. Här skriks det "domarjävel" och "hora" och det är inte acceptabelt. Då ska alltså jag som sitter framför killarna som skriker, "res dig din jävla fitta!", vända mig om och säga att jag inte uppskattar deras attityd. För om jag inte säger ifrån så samtycker jag.


Ja, det är lite så klubbarna har agerat i den här frågan tycker jag. De har gett sitt tysta samtycke alldeles för länge.

Jag tycker inte heller att klacken är problemet, det är klicken. Det rör sig om 600 personer i hela landet. Ja, och klubbarna som inte agerar. De båda sportcheferna ursäktar sig med att de inte är några experter och ber än en gång om hjälp.

Är det någon som kan hjälpa dem?