Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Susanna Dzamic

Dzamic: Det är vykort och ingenting annat

Har inte kunnat släppa tanken på hur lite som krävs. Gör du ett litet fel kan det lätt bli en höna av en fjäder. Men det handlar ju också om vem som gör vad. Om rätt person säger någonting självklart som tusentals andra redan har sagt och tänkt utanför rampljuset så kan det plötsligt uppfattas som någonting helt unikt och som genast måste delas på Facebook och därför så småningom också hamnar på min vägg. Först trodde jag att det var lite på skoj. Lite skriv-mig-det-på-näsan lustigt. Inte för att innehållet inte var väsentligt eller relevant. För det var det. Och framför allt är det Mia Skäringers egna ord och åsikter så det skulle vara direkt idiotiskt att ifrågasätta hennes blogginlägg om lyckofasaden som cirkulerade för ett par veckor sedan.

 

Vad jag reagerade på var att så många tyckte att det var på tiden att någon satte ner foten.

"Äntligen någon som vågar säga som det är!". "Hurra!".

Det var kommentarerna som jag trodde var det skojiga. Att framhålla någonting som ändå måste vara självklart för alla. Ingen är lycklig hela tiden. Det vet ni väl? Några är det aldrig och vissa har det ganska okej. Vad är det som gör att det måste vara Mia Skäringer som säger det för att andra ska våga stämma in i Lyckofasadsbluesen? Vi är stressade och förvirrade men vi har väl ändå inte tappat förståndet helt? Jag har inte sett någon Groupon-deal på konstant lycka. Värde: ovärderligt. Ditt pris: 449,00. Dealen är aktiverad. Begränsat antal. Köp nu! Sedan när är lycka ett allmäntillstånd? Kanske borde jag läsa fler tidningar med glansig yta?

 

Jag är inte heller glad och lycklig hela tiden. Ibland är det tomt och ensamt. Va? Känner du igen dig? Klart att jag inte är förvånad. Oftast är vi inte lyckliga. Oftast är inte någon annan lyckligare än vad du är, inte om man slår ut antalet lyckodagar på ett liv i alla fall. Det kanske kan vara till någon tröst?

Hela diskussionen om lyckofasaden, om jag nu fortsätter att kalla fenomenet så, utan vidare jämförelser med Mia, som jag nu rätt och slätt kallar henne, har väl alltid funnits. På något sätt är det som att vi ska tro att det är ett nytt fenomen som har dykt upp i och med sociala medier. Det är det ju inte. Men det har intensifierats de senaste åren och är in your face hela tiden. Det är som att brevbäraren kommer med 200 vykort varje dag. En stor säck som han bara häller rakt över dig där du står i hallen med morgonfrissa och hål i strumpan.

 

"Här är underbart! Maten är jättegod och solen skiner!" Känns det igen? Oftast med en ritad sol uppe i ena hörnet. Om du omsätter den informationen till dagens statusuppdateringar och instagram så är jag helt säker på att du har läst en hel del torftiga vykort i dag.

Vi delar med oss av precis samma fåordiga information som på de gamla vykortens tid. Den enda skillnaden är att vi använder lite roligare filter på våra bilder. Men det är mat, vackra vyer och glada sällskap. Det är vykort och ingenting annat. Om det finns någon skillnad så är det väl att förr så skrev vi, önskar att du vore här! Nu är det nog ändå lite mer av, visst önskar du att du vore här!

 

Det är den förbannade ängslighetens fel.

Den som gör att så många behöver höra att Mia inte alls är glad jämt för att de ska våga känna igen sig. Så i stället för att försöka verka vara så förbannat glada och lyckliga så kanske det egentligen räcker med att våga välja bort det som gör oss ledsna och olyckliga. Undrar vad som hade hänt då?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!