Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Dzamic

Dzamic: Att vara förälder är att tävla

Att vara förälder är att tävla mot andra föräldrar. Inte om vem som har  det bästa barnet utan om vem som är bäst förälder. Den som gör flest  aktiva val vinner.

Det börjar med förlossningen. Man ska absolut inte nöja sig med att föda på det sjukhus som är närmast. Nej, nej så gör bara likgiltiga föräldrar. Man ska läsa på och lyssna till självutnämnda experter. Mycket som sägs vara för barnets bästa är bara för föräldrarnas skull. Ja så att de kan berätta för andra föräldrar om hur förträffliga de är.


Jag är typiskt en dålig förälder. Jag hatar att ringa runt och ställa en massa viktiga frågor utan tänker att det mesta nog ordnar sig.

Jag födde i Malmö för att det var närmast och jag är ganska övertygad om att det var samma barn som skulle komma ut i Malmö, som om jag hade åkt till Ystad. Visserligen hade jag kunnat vara lite duktig de gångerna förlossningen hade kommit på tal och kunnat berätta om hur jag valde att föda i Ystad för att... Ja jag har ingen aning om varför faktiskt. Jo kanske för att det anses vara lite finare.

Det stora testet kommer när barnet ska välja förskola. Barnet vill bli ordentligt sysselsatt och vara ute minst tre timmar varje dag. Här skiljer sig agnarna från vetet. Du kan inte nämna en enda förskola utan att någon rynkar på näsan. Vissa förskolor är tydligen dåliga. Jag blev superstressad. Expertföräldrarna var stenhårda i sin bedömning och jag var skittrött eftersom jag inte hade sovit på över ett år. Jag ville bara börja jobba igen. Orkade inte göra studiebesök eller intervjua personalen om olika pedagogiska inriktningar. Kände att jag var lite dålig när jag tackade ja till första bästa som dök upp efter 18 månader.

Men jag tror inte att mitt barn hade haft en bättre eller sämre förskoletid någon annanstans. Hon fick leka, ha samling, åka på utflykt, lägga pärlplattor, klättra i träd och äta sig mätt. Så klart var det saker som var irriterande och jag kom inte överens med all personal. Precis som det hade varit på en annan förskola. Jag hör aldrig föräldrar som aktivt har valt en förskola klaga.


Nej, allt är perfekt. För det har de ju valt att det ska vara. Men gör det barnen lyckligare?

I Korrespondenterna på SVT kunde vi i veckan följa femårige Gabriel och hans föräldrar i London. Hans medelålders föräldrar gör allt för att ge honom de bästa förutsättningarna. Förutom sex timmars skola varje dag så har han ett späckat schema med gymnastik på måndagar. Simning på tisdagar. Onsdag är det dramaklass och på fredagar är det judo. På lördag pratas det franska och veckan avslutas med kyrkobesök. Puh!

Jag skulle vilja veta vad han svarar på frågan: Vad ska du bli när du blir stor? Tror du att han svarar - "frisk och lycklig"? Jag vet inte ens om Gabriels föräldrar har tänkt den tanken. De vill honom så klart väl, men är alla aktiviteter verkligen enbart för Gabriels skull?

En ung man på tretton år berättar att när man är ett barn så tänker man som ett barn. Han sa att han vill vara som han är nu när han blir stor. Frisk och lycklig. Han tycker att det är konstigt att det inte finns något ämne i skolan som lär ut hur man blir lycklig eftersom han förstod att det kräver övning. Det borde vara det viktigaste ämnet av alla, för vad ska vi med all annan kunskap till om vi inte är lyckliga.

Så om vi nu måste tävla i någonting så låt oss ha våra barns lycka för ögonen i stället för att söka bekräftelse hos andra vuxna.

Lyckligast barn vinner helt enkelt. Game on!