Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Dzamic

Dzamic: "Allt är möjligt med hårt arbete"

I veckan har det pratas mycket om utmaningar. En kille som kanske har klarat sitt livs största utmaning är Simon Kachoa som vann årets Biggest loser genom att gå ner 84 kilo på fem månader. Nästan 17 kilo i månaden. Jag tycker att det är helt jäkla galet och väldigt intressant att det ens är möjligt med en sådan prestation.

Men det får mig att inse att med motivation, hårt arbete och bra coachning så är allt möjligt. Simon och de andra tränade åtta timmar varje dag. Det känns som att Paolo Roberto gillar det upplägget. Mycket svett och näringsrik mat som formar starka kroppar i stället för smaltjocka människor på olika dieter.

Om du tror att du inte har klarat av någon speciell utmaning än så har du fel. Vi paketerar dagligen in utmaningar av olika storlekar i the ultimate challenge aka livet och som obönhörligen leder till döden oavsett vad vi gör. Detta vet vi och ändå kämpar vi på in i det sista. Vi vet att vår ungdom försvinner, vår muskelmassa, vår skärpa och till slut ska vi bara förvaras och vi blir en del av den grå gammelmassan.


Tänk vilka utmaningar du redan har klarat av? Men det beror ju så klart oxå på hur man tolkar ordet utmaning. Det kan betyda allt från "uppfordran till kamp" till "stimulerande uppgift". Att vara tonårsförälder och att få allt att funka det är en utmaning.

Tycker mer och mer att det börjar likna tv-programmet "Fear Factor". Man vet aldrig vilka utmaningar som dyker upp. Det kan komma ett - "Jag ska till Bakken i morgon med klassen. Har du danska pengar?" Om informationen dykt upp på eftermiddagen så hade det ju lätt gått att lösa, men 19.45 kvällen innan när jag precis har kommit upp från källaren efter att ha duschat i ett dammigt mangelrum på grund av stambyte och är monsterhungrig efter ett träningspass, så väljer jag inte synonymen "stimulerande uppgift" utan går direkt på "provokation". Så är det hela tiden. Det är bara fram på nät och ge allt.

Men det påverkar min egen största personliga utmaning negativt. Att hålla tiden. De människor som imponerar på mig mest är de som kommer i tid. Jag vill bli en sådan. En som inte kommer med andan i halsen och måste be om ursäkt och samtidigt försöka förstå vart tiden tog vägen. Jag bara väntar på vetenskaplig rön som förklarar att det är en diagnos. TCD, Time Comprehension Disorder.

Jag hörde en kvinna berätta om sin Aspergers och hur det påverkar henne. Hon sa något om tid som jag så väl känner igen. Hon berättade att om det går ett par timmar utan att hon har kontakt eller pratar med människor så upphör tiden på något sätt att existera. Förstår precis. Det är som att man löses upp och blir till en människoånga som svävar runt. Plötsligt måste man tillbaka till verkligen och till en avtalad tid. Det spricker nio gånger av tio.


Det tar så mycket längre tid för ångan att omvandlas till fast form än vad ni kan ana.

Skulle lätt ansöka till "Biggest late loser". Tänk att få öva på att hålla tiden åtta timmar om dagen. Bli coachad av människor som aldrig har kommit försent. Och ett par månader senare få sitta i morgonsoffan hos Tilde de Paula, dit jag kommit i så god tid att jag hunnit dricka kaffe och läsa tidningen i lugn och ro, och få berätta om hur mitt liv har förändrats. Hur människor bemöter mig annorlunda. Med respekt.

Men fram till dess får jag nöja mig med vetskapen om att jag kommer att lyckas till slut. Jag kommer som Piraten att bättra mig på slutet.