Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Dzamic

Dzamic: Ålderns höst skjuts fram hela tiden

Foto: Samuel Unéus

Vad är dubbelt så skadligt som fetma? Jo, ensamhet. Att vara socialt isolerad ökar risken att dö i förtid, och de negativa effekterna av ensamhet är jämförbara med att röka 15 cigaretter om dagen, enligt amerikanska forskare.

Det är livsfarligt och bryter ner både kropp och själ.

13,5 procent av svenskarna uppger att de saknar en nära vän. Någon att dela glädje och sorg med. Det kan vara svårt att förstå hur det känns om man inte upplevt det. Jag känner mig nästan aldrig ensam. Jag tror att det beror på att jag känner en samhörighet med människor runt omkring mig. Det känns som att det sitter ett garnnystan inuti min bröstkorg och att en massa tunna osynlig silvertrådar kopplar ihop mig med andra människor som ett gigantiskt spindelnät. Men så har det inte alltid varit. När jag som 20-åring drog i väg till Australien så insåg jag vad det innebar att inte känna någon samhörighet.


Alla trådar brast och det kändes vingligt. Ingen visste vem jag var. Jag var ingen. Blev illa behandlad och utnyttjad av olika arbetsgivare på restauranger och kaféer. Jag var utbytbar vilken sekund som helst om det inte passade. Jag kände mig verkligen ensam även om jag pratade med en massa människor varje dag och tom bodde tillsammans med fyra främlingar! Men trådarna var borta. Det fanns ett tomrum. Men det var under en begränsad tid så det var snarare så att jag blev klokare av den upplevelsen. Men att alltid känna så...

Just nu befinner jag mig mitt i livet och väljer själv hur jag vill ha det. Jag har många människor i min närhet som jag tycker om att umgås med. Men hur blir det senare i livet?

Många äldre blir ensamma. Vänner och familj försvinner som kronblad på en prästkrage. Blad för blad, ett i taget. Så sitter de där ensamma till slut. Kanske bättre att de får flytta till ett äldreboende där de får sällskap? Men det kan ju kännas ännu mer ensamt. Som när man har hamnat på en fest där man inte känner en enda och det enda man vill är att dra därifrån så fort som möjligt. Tänk att behöva vara kvar där för alltid!

Alla äldre är ju inte likadana. Det finns seniorboende som har insett det och erbjuder boende för "aktiva och likasinnade". De känns ofta lyxiga och jag antar att det kostar en slant att bo där men det verkar inte vara ensamt i alla fall. Det jämförs med studentboende för äldre. Jag gillar tanken. Men inte bara för de som har råd. Umgänge med likasinnade på ålderns höst borde vara en mänsklig rättighet. Nu verkar det som att ålderns höst skjuts framåt hela tiden och det behövs nya lösningar.


Kollektivt boende för seniorer men utan de lyxiga tillbehören som pool och vinkällare tror jag på. Ja, inte bara för seniorer egentligen utan för alla. Och varför inte ta det ett steg längre.

Ålderdomshem som tar hänsyn till människors intressen. Intressen skapar gemenskap och av det blir det glädje. Om du älskar djur ska det finnas djur och andra djurälskare där. Allergikerna får vara någon annanstans. Utan att ha torrt på fötterna så tror jag att utbudet av gemensamma aktiviteter på äldreboenden är ganska snarlika. Hörde jag Bingo? Min mormor bodde på ett ålderdomshem i sju år. Hon lämnade nästan aldrig sitt rum. Hennes trådar hade gått av. I min drömvärld kommer jag att hamna på ett ålderdomshem med inriktning på mat och dryck. Med fysiska aktiviteter anpassade efter min förmåga. Det ska finnas en pub. En filmklubb. En föreläsningsklubb. Ja, jag vill ha det precis som jag har det nu. För jag kommer att vara precis likadan.

Jag kommer bara att vara äldre och kanske lite mer ensam.