Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Dzamic

Dzamaic: Många väljer aktivt att missförstå

"Nästa år tycker jag att vi satsar på ett nytt luciatåg i stället för att gömma oss bakom det ursprungliga" skriver Susanna Dzamic i sin fredagskrönika.
Foto: Joachim Wall

Det fanns en tid när jag kunde sitta tillbakalutad med fötterna på  skolbänken och med händerna bakom nacken och bara vänta på att  luciakronan skulle komma farande. Jag var helt rätt i tiden. Plötsligt  var alla medvetna om Lucias ursprung och jag tror till och med att vi  sjöng, "Sul mare Luccica l'astro d'argento...". Den svenska texten  förstod vi ändå inte.

Ingen förklarade vad fjät eller stuvar betydde och ingen frågade. Hur vi firar Lucia säger mycket om den tid vi lever i.

Då, i mitten av sjuttiotalet skulle Lucia vara så lik originalet som möjligt och det innebar mörkt hår och bruna ögon. Det fanns inga pepparkaksgubbar som jag minns det. Det verkade inte heller spela någon roll för killarna om de var stjärngossar eller tomtenissar.


Det var enkelt. Visst, lite sura miner från dem som inte blev Lucia fick man ju räkna med, för då fanns det bara en Lucia. Nu får alla som vill, vara Lucia.

Vi lever i en tid som på ytan verkar rättvis och jämlik och ändå är luciafirandet svårare än någonsin. Vi lever i en ängslig tid där få vågar stå fast vid sina beslut och där nästan alla är rädda för att bli missförstådda. Många vill inget annat än att missförstå. Det är något obehagligt med att så många aktivt väljer att missförstå.

Jag tror att det har med missnöje att göra och att många känner att de i alla fall har rätt till sina åsikter. De bara väntar på att osäkra sin verbala revolver, gärna bakom ett alias på nätet. Vad hände med att det är mänskligt att fela, tolerans och överseende?


De senaste dagarna har vi kunnat följa hur Alvikenskolan i Bromölla har förberett sig inför morgondagens luciatåg.

Nu har Sanna Nielsen fått konkurrens om vad Bromölla är mest känt för. Skolan hade bestämt sig för att köra ett så kallat ursprungligt luciatåg utan tomtar och pepparkaksgubbar. Det skulle inte heller förekomma några visor om tomtar eller pepparkakor.

Varför man tog det beslutet sägs inte men en av anledningarna till att tomtarna inte fick vara med var att de som var tomtar förra året satt ner så mycket under framförandet att föräldrarna knappt såg dem. Ett annorlunda sätt att lösa det problemet på om det nu stämmer.

I början av veckan så var rektorn helt säker på sin sak och garanterade att det skulle bli jättefint utan tomtar och pepparkaksgubbar. Jag önskar att någon hade påmint rektorn om vilka tider vi lever i. Rena rama Luciagate!

Näthatet exploderade och rektorn står mitt i korselden mellan de främlingsfientliga som ställer sig längst fram på barrikaderna för rädda pepparkaksgubben. Jag bara väntar på att det bruna bandet ska dyka upp hos de som sympatiserar med pepparkaksgubbens bevarande.


På andra sidan står föräldrar till pojkar som inte vill ha klänning på sig av rädsla för att bli utskrattade. Boom! Och gissa vad? Det var ett missförstånd. Nu visar det sig att tomtar visst är välkomna.

I nuläget vet jag dock inte om barnen hinner repetera in några tomtevisor.

Men nästa år tycker jag att vi satsar på ett nytt luciatåg i stället för att gömma oss bakom det ursprungliga.

Man kan tycka att hela diskussionen är löjlig men finns det en risk för att barn känner sig kränkta över att pepparkaksgubben deltar så får den helt enkelt gå, svårare är det inte. Men utan ängslighet eller att tomten åker med av bara farten.

För det är när vi svajar som vi står ostadigt. Hör du det rektorn? Det kan också visa sig att allt bara handlade om överdriven ängslighet och att alla nästa år är pepparkaksgubbar och att pepparkaksgumman har ljus i håret. Det lär tiden utvisa och Lucia visar alltid vilken tid vi lever i.