Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Staffan Wictorin

Wictorin: Projektet är dömt att misslyckas

Jag har skjutit upp och förhalat, men i dag måste det ske – julklapparna ska slås in. Ett projekt som på förhand är dömt att misslyckas. Mina julklappsinslagningar är så fula, konstiga, obegripliga och disharmoniska att de skrämmer barn. Händerna besitter inte den motorik som krävs för att bemästra papper, tejp och snören. Följaktligen liknar mina julklappar en hög sopor.

För inte så länge sedan förekom inte detta problem. Man gick in i en affär och sa:

– Jag ska be att få köpa den där kristallskålen åt moster Åsa-Greta.

– Ska det vara en julklapp? frågade expediten.

– Ja, det gäller att smörja ödlan med tanke på kommande arv, svarade man.

Med säker hand slog expediten in kristallskålen till ett vackert paket med krusade snören och allt. Man betalade och gick och behövde inte ägna moster Åsa-Gretas julklapp en tanke. Men nu för tiden tillhör julklappsinslagning ett undantag. Ja, till och med expediter är sällsynta.


Min dotter väntar barn och önskar sig en babysele i julklapp. Jag kollade efter barntillbehörsaffärer i Malmö på nätet och hittade en i stans utkanter med uppenbarligen stort utbud. Körde dit och kom in i en fönsterlös lokal så stor att den inte gick att överblicka. Där fanns tusentals produkter men inte en enda personal, så vitt jag kunde se. Jag gick runt några varv i hopp om att få hjälp, men efter ungefär tio minuter greps jag av en sådan leda att jag flydde.

Så det blev en babysele via nätet och postorder. Snabbt och smärtfritt, men tråkigt. Man vill ju gärna se och röra saker man tänker köpa. Faktum är, slog det mig, att jag köpt nästan alla julklappar via nätet i år.

Man skulle tro att vanliga affärer möter konkurrensen från postorderföretagen med service, mänsklig kontakt och kunnighet. I stället irrar man omkring i ett slags opersonligt ingenmansland och förväntas klara sig själv. Nej tack.


Långfilmer tillhör julhelgen men komedin "The interview", som skulle ha haft premiär lagom till helgerna, lär vi inte få se på ett bra tag om ens någonsin. Filmen är en komedi som driver med Nordkoreas ledare. Humor och satir har i alla tider varit röda skynken för envåldshärskare och Nordkorea har inte överraskande protesterat och hotat mot filmen. Påtryckningarna blev så framgångsrika att premiären ställdes in.

Detta mycket allvarliga övergrepp mot demokrati och yttrandefrihet har passerat ganska obemärkt, enligt min åsikt. Nyheten rapporterades utan någon större indignation. Men för varje gång vi viker oss för påtryckningar av den sorten förlorar vi rätten att kritisera, ifrågasätta och, minst lika viktigt, skoja med auktoriteter.


Det är fullkomligt absurd att en mördarregim som den i Nordkorea ska kunna diktera vilka filmer vi får titta på i den så kallade fria världen. Men tendensen är tydlig, fegheten pinsam. Vi pålägger oss självcensur för att inte stöta oss med religiös fanatism. Det handlar alltså om rätten att ifrågasätta gamla sagor som i sin tur uttolkas av människor för egna syften. Sanningen är att med olika påhittade gudar som alibi rättfärdigas mord, krig, förtryck och besinningslös terror över hela Jorden.

Jag vill verkligen se "The Interview". Jag tror det är en jätterolig och viktig film som nu även står som symbol för kampen mellan yttrandefrihet och påtvingad tystnad. Och även om den är helt värdelös så ska inte Kim Jong-un bestämma över världens kulturutbud.

Till sist: En riktigt, riktigt, riktigt god jul.