Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Staffan Wictorin

Wictorin: Jag lät martyrglorian lysa

Så var julen över för den här gången och jag - som inte förmår att slänga bort mat - kämpar fortfarande med det sista av skinkan och kalvsyltan och leverkorven och gravlaxen. Man vill bli fri från allt vad julfirande heter och det pynt och tingeltangel som för någon vecka sedan såg så mysigt och hemtrevligt ut är plötsligt mest irriterande och överdrivet.

Moderna jular innehåller inte mycket andlighet och eftertanke. Hur många av oss går på julottan eller tänker på Jesusbarnet eller grubblar, likt Rydbergs tomte, över meningen med alltsammans? Inte jag i alla fall, ytlig och rastlös som jag är. Mina funderingar går inte djupare än att jag måste komma ihåg att lägga brännvinet på kylning. Ändå åtnjöt jag, av en ren slump, en stor portion andlighet och medmänsklighet en natt runt jul när jag lyssnade på radions P1. Författaren P.O. Enquist samtalade med lyssnarna om livets svåraste frågor.


En stackars kvinna var drabbad av den ultimata sorgen, den mest obarmhärtiga av mänskliga prövningar. Hon hade förlorat ett barn, en liten son. I sin förtvivlan och vanmakt hade hon bett och vädjat till Gud att skona barnet men inte blivit bönhörd. Efteråt vände hon sig till några präster för att få svar på varför Gud vägrat lyssna. Men hon blev besviken. Prästernas svar innehöll mest de gamla vanliga flosklerna om Herrens outgrundliga vägar och liknande plattityder.

P.O. Enquist var själv tveksam till sin förmåga att kunna bidra med något verkligt substantiellt och vettigt som tröst till denna kvinna vars sorg och förtvivlan inte har någon botten. Ändå var författaren väldigt konkret och, hur ska jag säga, rejäl i sitt svar. Han sa ungefär:

- Det finns ingen Gud. Det finns ingen Gud som likt en lotteriföreståndare delar ut vinst- och nitlotter. Ändå var det absolut inte fel av dig att be. Men bönen var inte riktad till någon Gud utan en bön från ditt hjärta till ditt barns.

P.O. Enquist är en mycket klok människa. Jag hoppas av hela mitt hjärta att den stackars kvinnan fann åtminstone en strimma tröst av hans ord.


Mitt eget lilla och i jämförelse helt obetydliga dilemma inträffade till nyårshelgen. Jag tvingades ifrågasätta rollen som oumbärlig. Under alla år har samtliga familjeevents ägt rum hemma hos mig. Jular, påskar, nyår, födelsedagar, vanliga fester… daddy fixar allt.

Det är givetvis jobbigt att alltid vara ansvarig arrangör och kock men systemet har gett mig otaliga tillfällen att låta martyrglorian skina med full styrka och hela tiden ökat på familjens tacksamhetsskuld till denne underbare, självuppoffrande man (jag).

Men av olika skäl tvingades jag just denna nyårsafton välja mellan att sitta ensam hemma eller acceptera en inbjudan till min dotter Kim. För en kontrollfreak som jag är det nästan outhärdligt att gå hem till någon annan och inte ha full koll på framför allt matlagningen.

- Du får helt enkelt anpassa dig. Denna nyårsafton sköter vi allt, sa Kim i telefon dagarna före nyår.

Några timmar senare ringde hon tillbaka.

- Har du några idéer till en bra förrätt? Och dessert? Och vad ska vi ha för sås till köttet, undrade hon.

Jag grep krampaktigt den utsträckta handen och förvandlade mitt kök till ett cateringföretag. Jag gjorde grönkålssoppa på skinkspadet, krämig gorgonzolasås och chokladmousse med karamelliserad ananas. Tungt lastad anlände jag till festen medan martyrglorian lyste med oförändrad styrka.