Staffan Wictorin
Jag brukar ägna mig åt att kritisera undermåliga produkter i den här krönikan. Typ smördeg gjord på margarin eller laxsallader som innehåller nio procent lax. Min senaste käpphäst är müsli av märket Paulun. Jag köpte ett paket i min ständiga strävan att bli ännu mer hälsosam och kroppsmedveten och tänkte att om jag blandar müsli i frukostwhiskyn kan jag leva tills jag blir plus hundra och in i det sista behålla min popularitet hos fruntimmerna.
Bland alla frön och flingor och kli i Pauluns müsli framhålls jordgubbar som en extra nyttig ingrediens, full av vitaminer och andra underbara egenskaper för vårt välbefinnande. Man upplåter till och med ett särskilt utrymme på paketet för att hylla jordgubbens förträfflighet. Och det lät ju förtroendeingivande tills jag läste det finstilta. Procenten jordgubbar i ett paket inskränker sig till 0,75. Eller med andra ord så gott som ingenting. Jag törs påstå att den pyttemängden jordgubbe varken gör till eller från och att man inte skulle kunna hitta en enda jordgubbsvitamin om man så letade igenom hela paketet med förstoringsglas.
Men för att återgå till julbadet och allmän hygien. Det finns saker jag är nöjd med också. Som min deodorant. Jag investerade i en deodorant för evigheter sedan, typ den gamla hederliga sorten med stift och barsk maskulin doft. Den syntes räcka för evigt. Jag fräschade dagligen upp armhålorna med detta stift och deodoranten varade och varade och varade.
Häromdagen blev jag riktigt konfunderad över denna uthållighet och skärskådade stiftet närmare. Det visade sig att jag under det senaste halvåret eller ännu längre gnidit in mig med en plastklump som sitter i botten på hylsan.
Själva produkten tog antagligen slut någon gång i våras. I samma sekund förstod jag varför folk verkat undvika mig den senaste tiden. Jag har nu fört upp deodorant överst på julklappsönskelistan och hoppas vännerna återvänder.
Annars är årstiden deprimerande mörk och trist. I min barndomsstad Växjö har de åtnjutit en enda soltimme under hela november och jag förstår om växjöborna tycker de orättfärdigt hård drabbade av hösttristessen. Vi är nog många förutom folk i Växjö som leker med tanken på att resa söderut och fira jul under skuggan av en palm medan bastkjolklädda nymfer dansar på stranden och den godmodige bartendern blandar fler paraplydrinkar.
Men, slår det mig nu, man ska inte klaga. Jag undrar hur julen och den kalla vintern ter sig för alla dessa arma tiggare som bara blir fler och fler på Malmös gator och över hela landet.
De söker ögonkontakt och hälsar så vänligt när man nästan kliver över dem på väg in i överflödet och välståndets affärer. Man försöker inte se dem i deras elände men i själva verket blir jag varje gång lika illa berörd och arg över vanmakten.
Ungefär var tionde gång skänker jag en tjuga och ibland mer och hoppas det gör åtminstone en liten, liten skillnad för någon hårt drabbad familj i Rumänien.