Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Staffan Wictorin

Wictorin: Intresset för kläder är försumbart

Jag undviker helst att titta på mig själv. Men jag råkade jag få syn på mitt ansikte i badrumsspegeln och upptäckte jag försummat raka mig den senaste tiden och som en konsekvens odlat skägg.

Det var en något kluven upplevelse eftersom jag dels såg brutalt manlig ut (intalade jag mig), dels liknade en terrorist.


Det var länge sedan jag hade skägg senast. Den gången var det av strikt praktiska skäl, nämligen i samband med militärtjänstgörning på Gotland. Jag skulle ingå i luftvärnet och skjuta ner ryska jaktplan med en kulspruta från 1938. Soldaterna tilläts ha skägg under förutsättning att det fanns på plats vid inryckningen. Jag inställde mig följaktligen med en präktig skepparkrans och var därmed befriad från att raka mig i fält.

Under året på Gotland vande jag mig vid det där skägget och trivdes med det.

Skägget var inte bara trevligt och trösterikt att klappa under de långa, tröstlösa timmarna i kasernen, det markerade även ett slags protest mot borgarbrackorna och tjuvsamhället. Så när jag ryckte ut satt skägget kvar, kanske för resten av min levnad.


Jag hade emellertid glömt en viktig motkraft, självaste modern. Hon hatade skägget med en nästan skrämmande passion och tjatade vid varje givet tillfälle att jag måste raka av det.

Jag kände mig mer och mer kränkt av denna brist på respekt och till sist hade jag fått nog. Jag fixerade modern med min stålblick och förkunnade:

- Nu säger jag detta för sista gången. Jag tänker behålla skägget. Det spelar ingen roll vad du tycker för skägget ingår som en omistlig del av min livsstil och mina principer. Skägget sitter där det sitter och sen får du tycka vad du vill. Så lägg ner.

- Du får femhundra kronor om du rakar dig, sa modern.


Därmed var skäggets saga all. Femhundra kronor gick inte att motstå för en fattig, nyutryckt beväring. Och vad är moral och principer mot kontanter i fickan?

Dessutom är jag inte särskilt fåfäng, det tror jag alla som känner mig kan intyga. Mitt intresse för kläder är försumbart. Jag ser snarast förfallen ut, typ den sortens anfrätta offer kriminalteknikerna krafsar fram ur soptippar.


Efter att jag upptäckt t-tröjor och mjuka mysbrallor med det evigt förlåtande resårbandet i midjan har jag aldrig brytt mig om andra kläder. Men den senaste tiden har jag snöat in på, hör och häpna, "Project Runway".


"Project Runway" är en tv-serie som handlar om kläddesigners i USA. I varje avsnitt får de nya uppdrag, exempelvis designa och sy cocktailklänningar, och till sist måste den som misslyckats mest lämna tävlingen. Deltagarna är ofta excentriska och egensinniga och nästan alla killarna klichéaktigt fjolliga och roligt elaka. Alla gråter ständigt över ingenting.

Jag har ingen aning om varför men jag är absorberad av denna tv-serie. Fullkomligt uppslukad följer jag deltagarnas arbeten och kommer på mig själv med att utbrista saker som:

- Gud, så chict! Vilka sömmar den flicka kan sy. Men är siluetten fashion forward? Har vi inte sett den urringningen tusen gånger förr?


Sedan skäms jag över min egen fånighet och kompenserar testosteronbristen med en tur på motorcykeln eller genom att provocera fram gräl med främlingar. Jag försöker sluta titta men dras till tv:n som en drinkare till flaskan. Kan jag inte häva beroendet snart slutar det väl med att jag sitter på köksbordet med korslagda ben och syr kläder åt barnbarnet. Jag behöver läggas in någonstans.