Staffan Wictorin

Wictorin: Hederskultur är helt oacceptabel

Jag lagade gås i helgen. Visserligen en vecka för sent men hellre sent  än aldrig. Det tarvar emellertid mycket arbete för att preparera ett  gåsablot och när det var som mest intensivt ångrade jag nästan hela  operationen.

 Gåsen stod i ugnen och krävde att bli öst, på spisen trängdes fem kastruller med olika tillbehör och sedan skulle det göras sallad och äppelkaka med vaniljgrädde till efterrätt. Jag flängde runt mellan de olika stationerna under stegrande stress och ångest.

Just som jag var nästan klar dök hela familjen upp och såg förväntansfull ut.

- Vad gör ni här, undrade jag irriterad.

- Ryktet har spritt sig. Vi vill ha gås, sa särbon.

Jag förklarade att maten inte skulle räcka för gåsen var på bara fem ynka kilo. I alla fall vägde fågeln det innan den stektes. Det är märkligt vad en gås är fet. Hur kan man lägga så på hullet av en diet bestående av gräs och skräp? Under tiden i ugnen hade gåsen smält ner så att minst halvannan liter rent fett skvalpade runt i braspannan.

Nå, gåsfett är en delikatess. Potatis stekt i ister från en gås smakar fågel. Till sist var allt klart och vi slog oss ner vid matbordet allesammans eftersom snyltarna i form av kvinnor, barn och barnbarn vägrade låta sig skrämmas i väg. Hur det smakade? Milde himmel, det var nästan obegripligt gott.


Varför äter vi bara gås en gång om året? Jag skulle kunna fira Mårten åtminstone varje månad.

I morgon kväll beseglas Sveriges öde i VM-kvalet. Jag måste tillstå att för en gångs skulle är jag djupt pessimistisk. Inte nog med att vi måste vinna matchen, vi måste också till varje pris förhindra portugiserna att göra mål.

Innan det första mötet i Lissabon hade jag både hopp och förväntningar. Jag trodde svensk metodik och organisation skulle tråka ut portugiserna och fylla dem med sådan leda att de lämnade walk over i halvtid. Men så blev det inte alls. Andra halvlek var på gränsen till pinsam, om vi ska vara riktigt ärliga. Allt tröttare svenskar jagade bollen utan att få låna den av de elaka portugiserna.

Lyckas Sverige gå vidare till VM i morgon är det på gränsen till mirakel. Jag sätter mitt hopp till just detta - ett mirakel.


Svenska myndigheter har försökt medla mellan unga kvinnor utsatta för hedersvåld och deras familjer. Syftet är att familjerna ska förmås tänka om och exempelvis sluta tvinga döttrarna till äktenskap med män de varken älskar eller ens känner. Radioprogrammet Kaliber kunde avslöja att initiativet är misslyckat. Visserligen lovar många familjer bot och bättring men det är bara läpparnas bekännelse. De ljuger, helt enkelt.

När flickorna väl återförenas med släkten tvingas de ändå gifta sig mot sin vilja, de hålls inlåsta, misshandlas och till och med mördas. Vår naiva svenska välvilja har kostat värnlösa flickor livet.

Den så kallade hederskulturen är vidrig och helt oacceptabel i ett civiliserat samhälle. Jag tycker allt daltande och all tolerans i relation till hedersvåld är meningslös och ovärdig. I stället för att flickor ska tvingas leva i skräck för sina liv och gå under jorden ska männen som hotar dem kastas ut ur landet. Direkt och utan pardon.


Låt Sverige bli en fristad för hotade kvinnor från hela världen. Visserligen drabbas även svenska kvinnor av våld från idioter till karlar men här har alla åtminstone en rimlig chans att få hjälp. Det är en bit på vägen.