Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Staffan Wictorin

Staffan Wictorin. "Jag beundrar tiggarna"

Tänkte ägna söndagen åt förberedande julpyssel men gick direkt från sängen till tv-soffan där jag blev sittande resten av dagen och tittade på skidor i alla former och varianter. Allt jag hittills mäktat med är att ta fram en gammal elektrisk adventsstake som sprider ett blygt, nästan ursäktande, sken i en fönsterkarm.

Denna förlamande lättja gör att jag även detta år utnämnts till kvarterets Ebenezer Scrooge, människohataren och snåljåpen från Dickens julsaga, för medan grannarna har förvandlat sina balkonger, fönster och hela innergården till en ljusshow värdig en Disneytablå förblir min lägenhet dyster och mörk likt ett mausoleum.

Nästa vecka ska jag åtminstone grava lax och trilla köttbullar. Inte ens jag står ut med skammen att presentera ett julbord utan lax och köttbullar. Ett klämmigt tips: Jag brukar tillsätta ett par ansjovisfiléer och dofta kryddpeppar i smeten för att få extra julsmak på köttbullarna. Sug på den, Ernst Kirchsteiger, med dina hemflätade julgranshjärtan av gamla tapeter och fackelhållare av rundstavar och hönsnät.

Julens budskap handlar om frid på jorden och alla människors väl och ve. Det är kanske för mycket att hoppas på med tanke på all terror, allt förtryck och alla meningslösa krig världens ledare tvingar sina medborgare att utkämpa för inga rationella skäl alls. Men hemma i Sverige är vi förskonade från sådana fasor och i tacksamhet däröver borde vi åtminstone sluta trakassera tiggarna.


Nästan dagligen kan vi läsa i tidningarna om tiggare som utsätts för allt från verbala påhopp till rå misshandel. Vad är det i folks reptilhjärnor som triggar i gång detta hat och denna ondska mot de allra mest värnlösa och utsatta? Tiggarna utgör inget hot, de är inte särskilt påträngande, de är inte precis störande, allt de gör är att sitta ute i kylan och blåsten och vädja om en skärva av vårt överflöd. Ingen måste ge dem pengar och står man inte ut med synen av fattigdom kan man bara titta bort.

Jag har svårt föreställa mig en tristare tillvaro än att tvingas tigga. Först överge familj och barn i hemlandet, sedan skumpa i en buss genom Europa för att till sist komma till ett kallt och mörkt Sverige. Där är man hänvisad tillbringa oändliga timmar på en vindpinad trottoar i hopp om förbipasserandes barmhärtighet och välvilja. Leda. Tristess. Förödmjukelse. Jag beundrar dessa människor, deras uppoffringar och outtröttliga kamp för överlevnad.


Nog kan vi lite till mans, mellan julklappsfrossandet, skänka en tia eller två. Hjälpas åt att fylla muggarna med skärvor från vårt välstånd och på det sättet bidra till lite julglädje åt de fattigaste och mest förtryckta i Rumänien och Bulgarien. Jag tror glöggen värmer ännu bättre om vi delar med oss.

Årets julklapp hade kunnat komma från FN:s klimatmöte i Lima om ledarna enats om en gemensam offensiv mot klimatförändringarna. Det bidde knappt ens en tumme. I stället grälade delegaterna som vanligt om vem som ska göra vad och vilka som ska betala.

Människan är ett märkligt djur eftersom ingen annan art jobbar så hårt på sin egen undergång som hon. Alla vet konsekvenserna av vårt ohämmade leverne och ändå görs så lite åt det. Kortsiktighet och girighet vinner nästan alltid över sunt förnuft och besinning. Men ännu kan vi åtminstone grava lax, rulla köttbullar och värna vår nästa. Lycka till med det.