Nellie Erberth skriver krönikor i Kvällsposten på tisdagar. Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSENNellie Erberth skriver krönikor i Kvällsposten på tisdagar. Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Nellie Erberth skriver krönikor i Kvällsposten på tisdagar. Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Nellie Erberth om våldet mot kvinnor. Foto: FRITZ SCHIBLI / EXPRESSEN/KVPNellie Erberth om våldet mot kvinnor. Foto: FRITZ SCHIBLI / EXPRESSEN/KVP
Nellie Erberth om våldet mot kvinnor. Foto: FRITZ SCHIBLI / EXPRESSEN/KVP
Nellie Erberth

"Vi måste börja prata om mäns våld mot kvinnor"

Publicerad

Tack vare Metoo-kampanjen börjar vi se förändring i Sverige. 

Men det finns en viktig aspekt inom diskrimineringen mot kvinnor som inte får glömmas bort. 

Nämligen kvinnovåldet.

Jag var bara 17 år när jag fick sitta på mitt första polisförhör. Det var i ett slags barnrum, juridiskt sett är man fortfarande ett barn så länge det inte står 18 på papperet. Jag minns att jag var nervös, på det sättet bara ett barn är – tänk om man säger något fel till polisen? Är inte det straffbart på något sätt?

 

Fallet handlade om ett kvinnomord, och jag var en av flera som skulle öras om en kvinna som dött, på grund av sin man.

Vi fick lära oss nya saker, som hur ett överfallslarm fungerar och vad ett skyddat boende är. Att poliser är riktiga människor och har riktiga namn som Elias eller Ulrika. Vad en advokat ska vara bra för och hur nystädade deras kontor alltid verkar vara.

 

Jag minns att rättegången var vidrig. Jag satt med de anhöriga på den bakersta raden, med handen hårt knuten kring armstödet på stolen. Första timmen kollade jag ut genom fönstret. Det var helt absurt att se bilder på blodpölar, på vapen och höra utdrag ur gamla dagböcker. 

Efter första dagen gick jag hem, la mig raklång på sängen – och reste mig inte därifrån förrän dagen efter då det var dags igen.

 

Efter några veckor var det över, det hårdaste straffet hade delats ut men det kändes inte som att något räckte. Jag var bara sjutton år, men redan då fick jag en omvälvande insikt om kvinnovåldet och om hur hemskt det kan sluta.

Tova Moberg i Njutånger blev bara 19 år. Hennes kropp hittades dumpad i en sjö, och hennes expojkvän är åtalad. Expojkvännen, som enligt Tovas dagbok hade hotat henne till döds flertalet gånger. Kontrollerat och styrt hennes liv. Jag tänker på hennes nära, hennes familj och vänner, när vi läser om utdrag där hon beskrivit att hon är rädd, men att det inte finns något hon kan göra.

 

Metoo-kampanjen drog in över landet i höstas, och har fått stora konsekvenser. Det gör mig stolt och glad, framför allt finns där en gemensam känsla av lättnad – att vi äntligen blir hörda. Men lika viktigt som det är att belysa sexuella trakasserier, är det att prata om kvinnovåldet. Ämnet är lika tabubelagt som sexuella övergrepp – men sker mycket närmre och oftare än man tror.

I somras blev journalisten Kim Wall bragd om livet när hon var ute på ett arbetsuppdrag. Händelsen har skakat om, ingen lämnades oberörd. Kim Wall blev sorgligt nog ett exempel på våld mot kvinnor. Hur osannolikt och hemskt det än må vara – så hände det. Och i stället för att skaka på huvudet och blunda för att det är jobbigt, måste vi i stället lyfta ämnet. För alla de kvinnor som har gått samma öde till mötes. För alla de kvinnor som är tvingas uppleva samma sal, och inte känner att det finns någon räddning.

 

Börja prata, skriva och uppmärksamma allt som ligger bakom att en kvinna blir misshandlad eller mister livet. 

För Tova, för Kim och för alla andra kvinnor där ute som blivit offer – och för alla andra sjuttonåringar som måste sitta i polisens barnrum och vittna. 

Nellie Erberth
Nellie Erberth

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida

Mest läst i dag