Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Nellie Erberth

"Vi måste börja prata om mäns våld mot kvinnor"

Nellie Erberth skriver krönikor i Kvällsposten på tisdagar. Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Nellie Erberth om våldet mot kvinnor. Foto: FRITZ SCHIBLI / EXPRESSEN/KVP

Tack vare Metoo-kampanjen börjar vi se förändring i Sverige. 

Men det finns en viktig aspekt inom diskrimineringen mot kvinnor som inte får glömmas bort. 

Nämligen kvinnovåldet.

Jag var bara 17 år när jag fick sitta på mitt första polisförhör. Det var i ett slags barnrum, juridiskt sett är man fortfarande ett barn så länge det inte står 18 på papperet. Jag minns att jag var nervös, på det sättet bara ett barn är – tänk om man säger något fel till polisen? Är inte det straffbart på något sätt?

 

Fallet handlade om ett kvinnomord, och jag var en av flera som skulle öras om en kvinna som dött, på grund av sin man.

Vi fick lära oss nya saker, som hur ett överfallslarm fungerar och vad ett skyddat boende är. Att poliser är riktiga människor och har riktiga namn som Elias eller Ulrika. Vad en advokat ska vara bra för och hur nystädade deras kontor alltid verkar vara.

 

Jag minns att rättegången var vidrig. Jag satt med de anhöriga på den bakersta raden, med handen hårt knuten kring armstödet på stolen. Första timmen kollade jag ut genom fönstret. Det var helt absurt att se bilder på blodpölar, på vapen och höra utdrag ur gamla dagböcker. 

Efter första dagen gick jag hem, la mig raklång på sängen – och reste mig inte därifrån förrän dagen efter då det var dags igen.

 

Efter några veckor var det över, det hårdaste straffet hade delats ut men det kändes inte som att något räckte. Jag var bara sjutton år, men redan då fick jag en omvälvande insikt om kvinnovåldet och om hur hemskt det kan sluta.

Tova Moberg i Njutånger blev bara 19 år. Hennes kropp hittades dumpad i en sjö, och hennes expojkvän är åtalad. Expojkvännen, som enligt Tovas dagbok hade hotat henne till döds flertalet gånger. Kontrollerat och styrt hennes liv. Jag tänker på hennes nära, hennes familj och vänner, när vi läser om utdrag där hon beskrivit att hon är rädd, men att det inte finns något hon kan göra.

 

Metoo-kampanjen drog in över landet i höstas, och har fått stora konsekvenser. Det gör mig stolt och glad, framför allt finns där en gemensam känsla av lättnad – att vi äntligen blir hörda. Men lika viktigt som det är att belysa sexuella trakasserier, är det att prata om kvinnovåldet. Ämnet är lika tabubelagt som sexuella övergrepp – men sker mycket närmre och oftare än man tror.

I somras blev journalisten Kim Wall bragd om livet när hon var ute på ett arbetsuppdrag. Händelsen har skakat om, ingen lämnades oberörd. Kim Wall blev sorgligt nog ett exempel på våld mot kvinnor. Hur osannolikt och hemskt det än må vara – så hände det. Och i stället för att skaka på huvudet och blunda för att det är jobbigt, måste vi i stället lyfta ämnet. För alla de kvinnor som har gått samma öde till mötes. För alla de kvinnor som är tvingas uppleva samma sal, och inte känner att det finns någon räddning.

 

Börja prata, skriva och uppmärksamma allt som ligger bakom att en kvinna blir misshandlad eller mister livet. 

För Tova, för Kim och för alla andra kvinnor där ute som blivit offer – och för alla andra sjuttonåringar som måste sitta i polisens barnrum och vittna. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!