Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Nellie Erberth

Vi har inte vunnit än i kampen mot hatet

Under helgen var Göteborg i centrum för nyhetsflödet, och många följde hur motdemonstranterna tog över gatorna – i stället för nazisterna. 

Samtidigt är jag i Malmö och intervjuar om antisemistim, och tvingas återigen inse att vi inte alls kommit så långt som jag hade hoppats på.

I veckan åkte jag tillbaka till Malmö, för att ha en intervju. En intervju om antisemitism, segregation och utsatthet. Vi satt på ett fik och pratade om Jom Kippur, davidsstjärnor och synagogan – och jag pausade min röstinspelare ett tag. Han som jag intervjuade råkar också vara en vän, en gammal klasskamrat. Nazisterna tågade genom hela Göteborg i lördags, så jag suckar och frågar ”hur känns det?”.

 

Han ser ledsen ut efter att jag frågat. Snabbt ber jag om ursäkt, vem fan är jag att undra tänker jag – varför skulle han vilja berätta för en gammal klasskamrat? 

”För jävligt”

Jag nickar stumt, trycker på play igen. 

”Vill du bära kippa öppet egentligen?” 

– Ja, men jag vågar inte.

 

Varje gång man får höra den bittra sanningen, om hur människor känner sig rädda eller förtryckta, är det lika sorgligt. Varje gång blir jag irriterad över mig själv, som naivt nog, ofta tror att vi har kommit en bit på vägen – att utvecklingen går framåt och att det snart kanske ska finnas några strimmor av rättvisa i världen. 

Men så kommer en grej som nazisternas tåg – och jag blir direkt påmind om gravitationen och dunsar ner från naivitetens moln igen.

 

Nazistmarschen slutade – som vi läst i mångfalden av artiklar och krönikor sedan lördags – som en rätt patetisk marsch. En flopp, en kort promenad mellan två Ica-butiker. Jag tycker att det är skönt att läsa, vi trycker upp det och skriker ut det så det känns som att medmänskligheten vann, som att alla vi som inte är nazister vann.

 

Reaktionerna under dagen var många, polisen hyllas för sitt professionella arbete och bokmässan kan förhoppningsvis höja sitt antal besökare nästa år igen. Nyheten passerar i mitt flöde som något hemskt, men det finns inte så mycket att göra än att tycka tvärtom mot nazisterna. Glädjas åt att det var ett tusental motdemonstranter, medan nazisterna var motsvarande 500. Skriva en krönika för att tacka de flera tusen som slöt upp.

 

Det är fint att vi sluter upp, står emot och ger stöd till alla de som var på plats i Göteborg och slog emot. Det är bara så löjligt att det ska behöva göras. Löjligt att de finns de som inte vågar bära kippa på sig utomhus, lika löjligt som att inte kunna bära hijab på tunnelbanan utan att någon ska flytta sig och byta vagn.

Och för min vän, som just nu firar Sukkot, känns helgens händelseförlopp verkligen som en vinst för honom? 

Jag tänker när jag sitter där mitt emot, att jag kanske inte heller ska se det som en ”vinst”. Ett bevis på medmänsklighet, absolut – en känsla av att kärleken är större än hatet. 

Men så länge nazister tågar på våra gator – och får lov att tåga på våra gator – så har vi inte vunnit någonting. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!