Nellie Erberth

"Stökigt i skolorna – inte bara elevernas fel"

Arkivbild. Elever i ett klassrum.
Foto: / TT NYHETSBYRÅN

Det har skrivits mycket om Malmös skolor den senaste tiden. Vikarier som vittnar om kränkningar och våld, och elever som inte visar någon respekt för lärare. 

Men jag undrar om det verkligen bara är eleverna som bär skulden.

När jag var liten, vilket kanske inte var så länge sen trots allt, hade jag en lärare i grundskolan som var fantastisk. Han var hela klassens kompis, det var ingen som inte lyssnade när han sa åt oss att vara tysta. I lågstadiet har man en klassföreståndare i nästan alla ämnen, och vår lärde oss varenda ett med bravur.


Det gjorde mycket för klassens sammanhållning, och jag vill verkligen tro att jag minns rätt när jag säger att ingen behövde vara ensam på rasterna. När vi som gick i klassen har pratat i efterhand så har vi alla kommit fram till att det var tack vare vår lärare som vi hade det så bra.


Men sen blev jag lite äldre, och bråkigare. Det blev allt roligare att tjafsa bara för att slippa göra uppgifter, eller bara sova bort hela lektionen dreglandes på bänken. Sa någon lärare till mig blev jag kaxig tillbaka och fick allt för ofta höra att ”det står lärarbarn i pannan på dig, Nellie.”

Och alldeles riktigt är jag dotter till två lärare. Så självklart hade jag registrerat vad det stod i alla läroplaner och använde det som vapen genom hela gymnasiet.

Frågan är varför jag hade det så lätt med vissa lärare, och så svårt med andra?

Min pappa berättade en gång om en liten kille på hans skola, som var nyanländ och inte kunde språket – och han var riktigt sprallig. Några andra elever på skolan klagade på att han var bråkig, och hans lärarassistent höll på att bli galen. Så pass galen att han försökte tränga in den lilla killen i ett hörn när han inte lydde. Naturligtvis blev han tokig, han hittade ju ingen utväg.


Nu är jag bara ett ”lärarbarn”, men min tanke är att om man tränger in ett barn så får man den totala motsatsen av effekten man är ute efter. Jag hade aldrig lytt om någon stängt in mig i ett hörn. Snarare tvärtom.

Man måste ge respekt för att få respekt, och även om många elever verkar bråka ”bara för att” – så finns det oftast en bakomliggande orsak. Uttråkade, stressade, ostimulerade eller den simpla anledningen att de inte hänger med. Det är jobbigt att vara den ”dumma” i klassen. Det är mycket lättare att vara clownen.


Jag tror det hela handlar om att bygga relationer. För en lärare är inte en platt kartongfigur utan personlighet som bor på skolan (trots diverse lågstadie-rykten, men jag kan bekräfta att det inte är sant), utan de är som alla andra. De är våra medmänniskor, våra mammor och våra pappor.

Och eleverna som busar och som är kaxiga, de är inte bara problembarn. Det kommer aldrig hjälpa att vi sållar ut dem och låter de sitta i skamvrån. Bryt den märkliga trenden om att lärare är utomjordingar och barnen en börda – och skapa relationer i stället. Var nyfiken på individen i varje elev.


Min största brist kan vara min matematiska förmåga, då den är fullkomligt obefintlig. Så rimligtvis var jag störig på varenda mattelektion. Men hade min lärare bara sett mig, hjälpt mig och gett mig verktyg så hade jag slutat. Oftast handlar det inte om respektlöshet, utan om missförstånd.

Jag vet att det går att bygga sådana relationer, min lärare på lågstadiet är bara ett av många exempel. Om vi i stället för att skuldbelägga börjar jobbar på att förstå varandra, så kommer varje klassrum att bli lugnare.