Nellie Erberth

”Stockholmarna är rädda för att åka till Malmö – befogat?”

Nellie Erberth skriver varannan vecka.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Fyra män sköts ihjäl i Malmö i juni.
Foto: FRITZ SCHIBLI / EXPRESSEN/KVP

Det skjuts i Malmö. Det har skjutits förr och det skjuts nu igen.

En simklubb från Täby ska tävla i Malmö, och föräldrarna till simmarna känner oro.

Hur är det egentligen, är deras oro berättigad? 

En simklubb från Täby ska åka på tävling i Malmö, och efter föräldrarnas ängslan får simmarna inte göra ”några onödiga utflykter” i staden och simklubben är i ”kontinuerlig kontakt med Malmöpolisen”. Tvivlar man så behöver man dessutom inte låta sitt barn delta, men polisen har bekräftat att det inte finns någon hotbild mot simtävlingen. Simtävlingen, som hölls i Lindängsbadet även förra året.

Jag ringer upp en av mina vänner, som är uppvuxen i Täby. Jag frågar henne hur läget är där, och om hon har hört om simklubben?

”Nellie, jag är chilenare. Jag var utanför hela min uppväxt, jag stack därifrån så fort jag kunde. Det förvånar mig inte dugg att de inte vågar åka till Malmö.” 


I våras ville inte min journalistlärare på Stockholmsskolan att jag skulle åka ner till Malmö för att filma på Norra Gränges. Hon var orolig för kamerautrustningen och för min säkerhet och menade att de kriminella stod på trottoaren helt öppet och bara väntade på mig. Det slår mig nu, att hon nog inte hade något personligt emot mot just mig – hon var säkert bara bosatt i Täby.

Minibussar ska köra simmarna mellan tävlingen och hotellet, så bakom trygga fönster ska de uppleva den farliga staden Malmö och tänka att ”vad skönt att vi inte bor på ett sånt här ställe och vad synd om stackarna som tvingas leva såhär”.

Ja, restriktionerna runt simklubben från Täby är löjliga. Tyvärr kommer de missa det vackra som inte tränger igenom deras bussfönster. Och uppenbarligen, är det inte mer än okunskap och rädsla som har fått frodas i en välbärgad del av Stockholm. Samma problematik går att hitta i många stadsdelar där med.


Men visst skjuts det i Malmö. Det gör faktiskt det.

Jag bestämmer mig för att ringa upp en annan vän, en som växte upp i Lindängen.

”Jag vet, det har blivit kaos där nu. När jag växte upp där så var allt på lek, det var inte så allvarligt! Nu kommer jag knappt tillbaka nåt mer. Men som tur är finns det samma värme på gårdarna och behöver ens granne hjälp så hjälper man till, inget mer med det.”

Jag tänker på föräldrarna till de skjutna, på deras anhöriga. Och på dem, som alltid får ta skulden.

Som alltid får höra att de är samhällets problem. Sen tänker jag på simmarna i Täby i sina trygga minibussar. Det finns en sak som är säker, och det är att de dagarna som de är gäster på Lindängsbadet, så är de inga fiender. De är grannar till låns – och hade de behövt hjälp, så hade Lindängenborna hjälpt till. Det är inget mer med det.


Malmö, vi är bättre än vårt rykte i Täby. Vi reser oss upp, och vi välkomnar dem med öppna armar.

Med den gemenskapen som bara vår stad har, och hoppas på att de vågar öppna ögonen. Eller hur?


LÄS MER: Här är sommarens krönikörer i Kvällsposten 


Nellie Erberth

Ålder: 23.

Bakgrund: Nyhetsreporter på KvP, ska studera på Skurups folkhögskola till hösten.

Skriver gärna om: Precis allt möjligt.

Sommarfavorit: Malmöfalafel i solen.

Smultronställe: Brygga 8 på Ribban i Malmö.

Läs Nellie Erberth varannan tisdag i Kvällsposten