Nellie Erberth

”Sommarhettan har tagit över – men jag tänker bara på klimatet”

Nellie Erberths krönikor publiceras varannan tisdag.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Sommaren är här.
Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Jag hör mig själv, och alla andra, prata om vädret – allting handlar plötsligt om vädret.

Sommarhettan har tagit över hela Sverige!

Långt bak i huvudet ringer en samvetsklocka som påminner om istiden som rådde för bara två månader sen.

Jag tänker inte ljuga, ingen blev gladare än jag när solen och värmen äntligen kom på besök. Förtjust pressade jag in tjocka tröjor och långbyxor längst in i garderoben och bytte ut dem mot klänningar och shorts. Livet levs som bäst i baddräkt dygnet runt, som någon vis (eller inte så vis) människa en gång sa.

Men värmen håller i sig, och jag märker hur människor runtom mig börjar bli lite irriterade. ”Man är så svettig när man kommer fram till jobb”, eller ”det är så lätt att få huvudvärk i den här värmen”.

Jaja, klart att man blir påverkad. Men vad gör det att man inte längre kan sova om nätterna för värmen ligger som ett extratäcke tryckt om kroppen? Det är ju äntligen sommar. Minns ni inte vintern vi hade?


Jag minns den. Jag minns hur det var 13 minusgrader och hur trottoaren blev till isblock som man ständigt gick och halkade på. Hur det snöade långt in på mars, och hur jag tänkte att ”nu kommer det aldrig bli varmt igen”.

Men så kom den! Värmen! 

Då kan den väl få stanna? Jag bestämde mig för att njuta av den och hoppade på cykeln mot närmsta strand. Men när jag ligger där för andra (tredje? fjärde?) dagen så kan jag inte få tyst på det ringande ljudet i skallen – samvetsklockan.

Innerst inne vet vi alla det. Även om vi klagar på värmen eller fullkomligt älskar den så hör vi alla hur en röst på insidan berättar för oss att det där med klimatförändringar, det kanske ligger någonting i det i alla fall.

Fågelungarna får värmeslag i den här hettan, och hoppar ur sina bon alldeles för tidigt – innan de lärt sig att flyga. Flera skolor har fått skicka hem barnen för det är alldeles för varmt för undervisning, och sommarlovet är inte här än. Vi tar sommarlov i juni och det är då sommaren är beräknad, så har det alltid varit. 

I nästan hela landet är det eldningsförbud och i flera kommuner är det bevattningsförbud.

Jag försöker att inte vara cynisk, kan vi inte få komma undan med den lättsamma titeln ”en ovanligt varm maj månad” och tänka att det jämnar ut sig med regn på midsommar? För så är det alltid, alla vet att det är lag på att regnet ska falla när små grodorna hoppar runt stången.


Men det är något som gnager. Det blir så tydligt att klimatet inte är vad det var för 20 år sedan, och det är en läskig apokalypskänsla när man tänker på de där isblocken vi gick på i mars. Hur snön föll och det knappt räckte med två tjocktröjor och en vinterjacka. Sen svängde det rejält och hipp som happ har vi nu haft över 25 grader och strålande sol i flera veckor. Inte en droppe regn så långt ögat kan nå.

När Tomas Ledin sjöng den raden syftade han på att sommaren är kort, så njut den dagen då solen står på. Och jag har försökt Tomas, men min samvetsklocka klingar för högt för att njuta i tre veckor.

Det är nog dags att vi börjar öppna ögonen och öronen för miljöfrågor, och drar vårt strå till stacken. Det är inte så svårt egentligen, om vi bara slutar vara så bekväma. Vi får väl ta tag i det och börja åka kollektivt, panta flaskor och sortera sopor. För det är trots allt nästa generation vi banar väg för, det är deras värld vi kommer lämna kvar och de ska väl i alla fall få njuta när värmen är framme och inte behöva oroa sig?