Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Nellie Erberth

Ni som lever med kroniska sjukdomar – ni är hjältar!

Nellie Erberth med sin storebror Anton. Foto: Privat
Kvällspostens Nellie Erberth skriver på tisdagar. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

När jag var ungefär fyra år, så var min storebror elva år. 

Då fick vi plötsligt börja spendera tid på sjukhuset. 

Anton, som äldsta brorsan heter, hade fått diabetes typ 1.

Eftersom jag inte var äldre än fyra, så har jag bara några suddiga minnen från lekterapin på sjukhuset och från första gången Anton fick lågt blodsocker hemma och vi blev stressade. Men ganska snabbt blev det vardag med sprutor, och att sitta och knacka ut luftbubblor ur insulinbehållare (jag kunde aldrig förstå hur han hade tålamod till det där). Allt verkade fortgå som vanligt.

 

I hela mitt liv har jag trott att kunskap om diabetes är något allmänt. På biologilektionerna blev jag förvånad över att ingen annan verkade veta hur man mätte sitt blodsocker, och jag har förbryllats när någon inte haft stenkoll på vilka värden som är "bra värden".

Det slog mig att diabetes inte var någon allmänkunskap. Och sen insåg jag, att den tiden som jag minns som ganska odramatisk – nog var ganska dramatisk ändå?

 

Jag kommer ihåg att det blev dödsviktigt att äta middag prick klockan 18. Mina föräldrar lagade spaghetti och köttfärssås med omsorg, som serverades på pricken. Och jag minns första gången vi åkte på semester efter att Anton fått diabetes – vi åkte till Turkiet och självklart blev han magsjuk redan första kvällen.

Mina föräldrar hittade tiden att pedagogiskt förklara för mig att det nu är allvarligare när Anton kräks, och på något vis samtidigt ringa sjukvårdsupplysningen i Sverige mitt emellan strömavbrotten på hotellet.

Jag minns att brorsan inte längre fick äta lördagsgodis. 

LÖRDAGSGODIS. 

Förstår ni hur allvarligt det här var!? Medan jag satt och smaskade på nappar som var klippta i små bitar, så fick Anton äta ”Dietorelle” – sockerfria tabletter som enligt förpackningen skulle smaka hallon. De smakade snarare kartong.

 

Så här i efterhand var det väldigt mycket av vardagslivet som förändrades för både Anton och mina föräldrar. En förändring som har varit konstant – i form av konstant oro från mina föräldrar sida och i form av ett konstant ansvar för Anton.

Jag inser, att min storebror är tuffast i världen! Han är ju fantastisk! 

Jag bestämmer mig genast för att ringa upp och påminna honom.

Ungefär så här gick samtalet till:

Jag: Tjena brorsan, hur är läget? 

Anton: Jodå, allt gott. 

Jag: Snart blir du 30, så jävla gammal ändå. 

Anton: Ja, som en gubbe.

Sen la vi på. Ja, det där kanske inte blev precis som jag hade tänkt mig – jag glömde ju berätta hur imponerad jag är över honom. Att jag aldrig kommer glömma hur han klippte mina nappar på lördagarna, trots att han på den tiden inte fick äta några själv (nu kan han äta lördagsgodis igen om han vill, thank the lord).

 

Genom nästan hela sitt liv har han – och alla andra som lever med kroniska sjukdomar – fått hitta sin egen väg. Kämpa uppför ett eget berg och acceptera situationen. Det är så jävla imponerande.

Men jag ringde inte upp igen. En del av mig hoppas att han redan vet om det där jag hade tänkt säga, och en del av mig inser att han aldrig kommer vara ”min brorsa med diabetes”. Han kommer alltid bara vara ”min brorsa”. 

Och storebrorsor, de klarar allt. 

Det vet alla.