Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Nellie Erberth

”Ni som kallar kvinnor för hora – vad skulle era mammor säga?”

Nellie Erberth skriver krönikor varannan tisdag. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Ofta känner jag att unga tjejer får vara slagpåsar för arga män.

Jag ser bevis överallt, som att min vän blir sexuellt ofredad på sin arbetsplats.

Jag själv öppnar min mejlkorg och blir kallad hora.

En vän till mig jobbar med ett av Sveriges folkligaste tv-program under våren, hennes arbetsuppgift är att sköta ljuset. En av ljudteknikerna, en man i 50-årsåldern, går förbi henne och smiskar henne på rumpan i en paus. 

Han böjer sig fram med ett hånleende och frågar: ”du tänker väl inte anmäla mig till det där metoo nu?”. 

 

För ett tag sedan var det studenttider i hela landet, och för alla oss som redan tagit studenten innebar det mest ett irriterande bakgrundsljud när flaken tutade sig genom stan. På ett flak i Stockholm skrevs texten ”#Metoo är för kvinnor som försökt ligga sig till framgång, men misslyckats”. 

I Uddevalla rullade ett annat flak ut med texten ”Dra fiffin i grus, vi drar el i h*rhus”.

Jag satt själv på en student för några veckor sedan, och vid bordet där jag hade blivit placerad började några grabbar diskutera politik och feminism. Jag deltog inte i deras samtal, jag var upptagen med att fråga en bekant om hur hennes resa till Tokyo hade varit, men i ögonvrån såg jag hur en av grabbarna pekade på mig och utbrast ”vi kan inte prata om sånt här nu, inte när hon jävla PK-journalisten är här!”. 

Jag vänder mig, de skrattar och jag förblev tyst. Jag var inte där för att bråka. Jag var mest där för att få äta buffémat och gratta den nyblivna studenten. Ändå blev jag utpekad efter en halvtimme, och när jag mötte deras blickar så undrade jag var hatet kom ifrån? 

 

Det är samma som jag möter i min mejlkorg – med mejl som säger att ”det heter inte damfotboll, det heter fitt-fotboll” och som ofta kallar mig för ”din lilla hora”.

Jag tänker tillbaka på den där dagen i gräset, när min vän berättade om ljudteknikern som olovligen slagit henne på rumpan och sedan skrattat åt det. Jag ser på henne att hon är upprörd, men hon är inte arg. Hon är ledsen.

– Jag trodde att jag skulle slippa sånt på min arbetsplats, berättar hon tyst.

Hon skulle aldrig få för sig att skrika skällsord efter en man, eller ta på hans kropp som om den vore hennes egendom. Ändå blir hon själv bemött precis så.

Det finns ett stort missförstånd som uppenbarat sig för mig. Män som hör ordet ”metoo” drar en direkt parallell till manshat. De känner sig hotade, rädda, utsatta. Skriker ännu högre tillbaka, skriver något dumt på flaket eller hånler och ber om att inte bli ”anmäld”.

 

Det finns ett mycket enklare sätt grabbar, ni behöver inte bråka eller skrika högst.

Vi hatar inte er, nämligen. Vi vill bara slippa bli förbisedda, slippa vara utsatta och slippa se våra vänner bli ledsna när de går till sitt jobb. Vi har bett om respekt. Och det finns en skyldighet som människa – att ge oss den.

Skärpning, alla gubbar på Sveriges mediehus. Skärpning, alla nyblivna artonåringar som tagit studenten. Skärpning, alla ni som försöker ta tillbaka er stolthet genom att kalla tjejer horor.

Behandla oss med samma respekt som ni skulle behandla er egen mamma, er syster, er dotter. För även arga män har någon kvinna i sin närhet som de håller av.

 

LÄS MER: Här är Kvällspostens sommarkrönikörer 

 

Nellie Erberth

Ålder: 23.

Bakgrund: Nyhetsreporter på KvP, ska studera på Skurups folkhögskola till hösten.

Skriver gärna om: Precis allt möjligt.

Sommarfavorit: Malmöfalafel i solen.

Smultronställe: Brygga 8 på Ribban i Malmö.

Läs Nellie Erberth varannan tisdag i Kvällsposten

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!